Virkade vantar

Lagom till Idolfinalen gjorde jag klart ett par virkade vantar. De är riktigt "Anniga" och det är jag själv som ska använda dem. Garnet jag virkat i heter Natur Uld och är riktigt tjockt och härligt. Jag har broderat hjärtan och virkat ränderna runt handlederna i rosa mohairgarn. I knapplådan jag fyndat på loppis en gång hittade jag rosa knappar som jag sydde på. Mönster efter eget huvud.

Bilden lämnar emellertid en hel del övrigt att önska. Jag har bara kunnat redigera den i Picasa eftersom jag inte fått mitt kära Photoshop i nya datorn ännu och man kan lugnt säga att det känns tomt i burken utan Photoshop.

Roligt på en fredag

Det oväntade är oftast det roligaste.

Idag när jag kom till dagens sista lektion fanns ingen elev utanför och väntade. Oroväckande. Jag gick in i salen och där inne satt ett gäng fnissiga elever och ett paket låg på katedern. I paketet låg en egenbränd skiva fylld med spansk musik, med mig själv på omslaget och grattishälsningar från "Eres tu-maffian". Klassens "Eres tu-maffia" består av ett härligt gäng som snöat in på sjuttiotalsschlagern Eres tu med Mocedades och som ska ha mig till att spela den oftare än jag anser att det verkligen är nödvändigt.

För att slippa kämpa med det gamla kasettbandet från just 70-talet varje gång vi ska lyssna på låten (och det är rätt ofta) har jag nu den på CD. I olika versioner. Dessutom finns där andra härliga spanska dängor som Vamos a la playa, Bailando, men också låtar med Julieta Venegas som de vet att jag gillar. Puss på er gullungar!



Som om det inte vore nog med överraskningar denna dag låg ett paket i brevlådan när jag kom hem. Det var våran Vanesa som skickat mig en bok till födelsedagen. Hur kunde hon minnas att jag ville läsa just den? Det var Contra el Viento av Angeles Caso som i år blivit belönad med Premio Planeta-priset som kan sägas vara Spaniens motsvarighet till Augustpriset. Den ska vara bra har jag hört och jag kan nästan inte vänta tills jag blivit klar med Twilightboken jag just nu kämpar mig igenom.

Gott gör gott och denna fredag har tack vare några fina individer här på jorden fått mig att spritta! Hoppas den gör det för dig med.

Med nobelpristagarfrisyr mot långsiktigt mål

För ganska snart ett år sedan fick jag ett hugskott och klippte av mitt långa hårsvall till en Carina Berg-kort frisyr. Helt ok. Jag gillar förändringar. Men ganska snart insåg jag att kort frisyr nog inte är för mig. Det krävdes för mycket jox och fix på morgonen med mitt tagelliknande tjocka hår för att inte se ut som Bart Simpson, och den tiden vill jag helt enkelt inte lägga ner.

Idag, lagom till Nobelprisutdelningen, slog det mig att jag ser ut ganska prick som Hertha Müller i håret. Huruvida det är fint eller inte är upp till var och en, men själv längtar jag ner med det närmare skulderbladen.

Målbilden finns. Kolla här.

Nybliven tvåbarnsmor och med ett hår jag idag avundas. Kanske snart där. Om en sisådär två år, eller så. Suck.

Datordate på stora dagen

Igår var den stora dagen då jag gick från att vara fjuttiga 33 år till att bli stora 34 år. Jag måste ha varit en riktigt snäll flicka, för i paketet låg en ny, blank, fin och mycket potent laptop. Just nu skriver jag mina första rader på tangentbordet.

Jag och min nya vän håller precis på att lära känna varandra. Vi trevar försiktigt mot en framtida vänskap och många timmars trevligt samarbete. Det rymliga minnet ekar fortfarande tomt och väntar på att fyllas med minnen i pixelformat. Av min nya vän är jag lovad snabba växlingar, full fart över bredbandet och smidigt photoshoppande. I gengäld kontrar jag med att försöka sluta kika på fingrarna när jag skriver på tangentbordet och mer kreativitet vid spakarna i photoshop.

Nu lämnar jag blogger till förmån för nedladdande av diverse helt oumbärliga gratisprogram som gör livet såå mycket roligare att leva.

Men sist; kan man bli lyckligare av prylar? Jamenvisst, om de är en sprillans ny dator!

From me to all of you...

...men särskilt till M och till Nybliven; Här kommer ett recept på mina julfavoriter - Saffransbiscotti med vit choklad.

3 ägg
1½ dl råsocker
100g hackad vit choklad
100 g smält smör
2 pkt saffran
7 dl dinkelmjöl
1 rågad tsk bakpulver

Vispa ägg och socker pösigt. Blanda i hackad choklad, smör och saffran. Sikta i mjöl och bakpulver. Blanda till en smidig deg.
Knåda den och dela i fyra delar. Rulla ut varje del till långa rullar och lägg dem på en plåt. Platta ut dem med handen.

Grädda i 200 grader i 15-20 min. Låt svalna i min och skär sedan upp dem till skorpor i önskad storlek.

Låt torka i ugn på galler ca en timme i 75 grader.

Detta recept hittade jag för ett par år sedan hos Weronica på En mammas dag och är numera ett decemberobligatorium i vårt hus. Mums!

Åremössor

Vi riggade upp en liten fotostudio i vårt vardagsrum idag. Som jag längtat efter att få göra detta! Temat för dagen var att fota årets julkortsbilder, men jag fotade också barnen i de Åremössor jag stickat till dem.

Den senaste tiden har jag stickat fyra Åremössor, men ärligt talat har de inte blivit någon riktig succé här hemma. Daniel lämnade omedelbart tillbaka sin och nu bär jag den. Ville tyckte att hans bara åkte ner över ögonen och Ebba vill av okänd anledning inte använda sin.

Nåväl, de är lätta och trevliga att sticka och om inte annat så har jag fått träna ordentligt på stickning, vilket inte är min starka sida.

Nu har vi alltså en alldeles egen fotostudio här hemma i vardagsrummet. Två krokar i taket håller upp en rundstång på vilken jag hängt ett gammalt svart scentyg på. Tjoff, hänger man upp det och vardagsrummet blir förvandlat till studio i ett nafs; tjoff, tar man ner och vi har tillbaka ett helt vanligt vardagsrum. I like.

Här är mönstret till Åremössan:

Lägg upp 38 maskor på stickor 10 med garnet Milano. Sticka en rät, en avig maska tills det är tre meter kvar av garnet. Maska av och sy ihop mössan med det garn som blivit kvar. Tänk på att sy ihop mössan med "ribborna" horisontellt. Klart!

Julklappsverkstan i full gång på Annas resa

Mitt livs första virkade vantar är färdigställda. I vanlig ordning har jag inte använt något mönster, utan jag har hittat på allt medan virkningen fortskridit. Garnet är Julia från Svarta Fåret och jag tycker att det är underbart vackert både i färg och kvalité. Kanske, kanske hamnar de i just din julklapp?

I morse åkte barnen och jag spark till skola och dagis. Trots lite stressbråk och -gnabb med barnen på väg dit, kändes det underbart att sen komma till jobbet med kylröda kinder och lätt fuktig panna. Det är annat än att ha brummat till jobbet i klimatosmart gammal Saab. Den härliga sparkturen lade ribban för min jobbdag under vilken jag faktiskt fick en vinflaska av en kollega som tack för en sak jag hjälpt till med. Vilken grej!

Nu. Helg.

Kunde det inte få vara så här med Sas också?

Kanske ett vinnande koncept för flygbolag i kristider?

Norpat en utmaning...

...och försöker sätta ord på följande känslor.

Tacksam: Över mina barn. Sällan har jag älskat dem så högt som denna höst! Helt objektivt måste de vara de finaste barnen som finns.

Fundersam: Över om jag har det drivet som krävs av mig i ett visst spörsmål.

Glad: Över att hela denna dagen ligger framför mig just nu. Den blir nog bra.

Irriterad: Känner mig just nu alldeles särdeles och väldigt norrländskt o-irriterad just nu. Och det var ju bra att ha reflekterat över det också.

Ledsen: När jag läser om den fyraårige pojke i vårt län som blivit torterad av sin styvfar. Hur kan sådant få ske?

Fnissig: I morse med mina barn när vi tog sparkarna till skola och dagis. Hej, vad det gick i nedförsbackarna!

Lycklig: Över att det äntligen blev december! November var längre och mörkare än någonsin. Nu är allt förlåtet.

Orolig: Inte så särskilt. Tränar dessutom aktivt på att inte vara så orolig av mig.

Lugn: Inför denna helg, den första sedan i oktober som vi inte har någonting inplanerat. Det känns bra.

Varm: Just nu, efter en vacker morgonpromenad.

Kall: Allt som oftast på mitt jobb som måste vara stans kallaste byggnad. Hur mycket jag än klär mig så fryser jag. Det måste finnas någon mycket okänd vetenskaplig studie som visar att ungdomar har bättre inlärningsmöjligheter om de vistas i kyla. Eller så är det bara kommunen som sparar pengar.

Frostig advent

I brist på snö blir man glad över lite kyla och frost. Jag smet ut på en promenad idag kring lunchtid. Smet från att sätta mig och jobba en stund, smet från sånt som bör göras hemma.

Jag gick längs strandpromenaden och en bit ut på golfbanan.

På Piteå golfklubbs sjunde golfhål är det bara kärlek på fairway...

Över det andra hålets fairway vandrade månen sin tysta ban, frosten lyste vit över fur och gran. Frosten lyste vit på taken.

Ett litet barr som kämpar mot att bli taget av isen i den lilla pölen.

Kan det inte hända mig?

Jag fattar ju att det är arrangerat och allting, men kan ändå inte låta bli att förföras av den geniala reklamen.

Hej! Hola! Hello!

Det känns som om jag varit på resa, fast jag bara varit hemma hela tiden.

Under de tio dagarna vårt utbytesprojekt med den spanska skolan i Lepe i södra Spanien har pågått har jag varit här, men ändå inte varit här som vanligt. Vardagen läggs åt sidan och hemma har jag bara gjort de absoluta måstena. Istället har jag ägnat mig åt internationellt umgänge deluxe. Det har varit idel middagar, umgänge och en massa skjutsande hit och dit (är det så här det är att vara tonårsförälder?).

Jag har trimmat spanskan som aldrig förr under utbytet, men även engelskan har fått sig en rejäl skjuts tack vare amerikanska Elizabeth som också följde med på resan. Tack och lov har jag äntligen blivit så stor att jag struntar i att jag talar fel och tokigt på engelska, utan hellre fokuserar på att vi kommunicerar, utbyter tankar och idéer med varandra oavsett om det inte alltid blir så rätt.

I morse lämnade vi våra spanska vänner. Det blev många kramar, några kindpussar och även ett par fällda tårar när vi skulle lämna dem, som vi levt så tätt och intensivt med, under denna period.

Vackra Vanesa, som bodde hemma hos oss, blev till en vän vi gärna träffar igen och upplevelsen och äventyret att öppna sitt hem för någon vi tidigare inte kände, blev bra.

Det roliga har emellertid en baksida. Nu värker både kropp och huvud och jag är trött, trött, trött, trött. Jag hoppas att det inte tar så lång tid att bli lite piggare. Jag vill orka annat också.

Just nu kurerar jag mig med virkning och coca-cola.

Lite rörigt

Vi är mitt inne i veckan när spanjorerna är här och livet går i ganska snabb fart just nu. Runt mig surrar alla möjliga språk för tillfället. Eller i alla fall spanska, svenska och engelska och det räcker bra, tack. De senaste dagarna har jag lyckats tala spanska med Ville, engelska med Ebba och svenska med Vanesa, vår alldeles egna spanjorska som bor hos oss just nu. Det blir med andra ord lite fel ibland när man både har många bollar och språk i luften.

Jag återkommer tillbaka till cybervärlden och bloggandet när jag kippat efter lite mera luft denna intensiva, men roliga, spanska utbytesvecka.

Pirrig och lite nervös

I kväll väntar vi utländskt besök från Spanien. Min skola har ett utbyte med en skola i Spanien och ikväll väntar vi 29 spanjorer som har rest från södra Spanien till norra Sverige. Från det sydligaste av Europa till nästan det nordligaste. Det blir en resa fylld av kontraster. Från ljuset till mörkret, från värmen till kylan. Om snön bara hade kunnat få ligga kvar!

Vår familj hyser en av lärarna under dessa tio utbytesdagar. Det blir mycket spännande. En människa jag aldrig träffat och bara vet namnet på kommer och bor hos oss. Det kan bli hur spännande som helst.

Nu väntar betydligt vardagligare ting: en kaviarmacka ska bli bredd och ett glas pro viva ska bli upphällt åt en söt son.

Tisdagar klockan 20.00

Veckan har rivit igång och i vanlig ordning hinner jag inte riktigt med i farten. Innan jag vet ordet av brukar det vara torsdag och snart helg igen.

Idag damp jag ner i soffan efter barnaläggning, legoplockning och allmän snabbsanering av hemmet och hamnade för andra gången i rad framför programmet Sommarpratarna. Ett sånt bra program!

Några kända personligheter har samlats kring en lunch. Med jämna mellanrum spelas bitar ur deras tidigare sända sommarprogram i radio upp. Diskussionen utgår sedan från de uppspelade snuttarna och blir direkt både djup och intressant. Ingen programledare, bara sommarpratarna. Ingen som stör, ingen som leder; samtalet böljar hur det vill.
Så genialiskt.

Jag bänkar mig nästa tisdag kl 20.00 också.

Fem fina (?) fåglar

En sällsynt fågel slog sig ned i vårt körsbärsträd igår. Det var meningen att den skulle sitta tillsammans med sina kompisar i en fågelmobil, men just den här individen kände sig särskilt individuell och ville inte vara med de andra. Då slapp den.

De andra fem fina fåglarna fick sitta på en gren. Ingen verkar ramla ner, men däremot har de en tendens att vilja halka uppochner då och då. Kanske känner de sig släkt med fladdermöss?

Mönstret hittade jag på bloggen på Spoolsewing.com. Det var en evighet sedan jag sydde dem, men först igår fick de hamna på plats i en mobil. Kanske hamnar fågelmobilen i vår sovstuga på Stugan?

T-r-ö-t-t

Trött, tröttare, tröttast.
Veckan har verkligen tagit musten ur mig och när det blir så att jobbgrejer tar mycket eller all min energi blir jag lite skrajsen. Jag är bränd (och utbränd) på att låta jobbet ta min energi och vill inte att det ska hända igen. Eller, det får helt enkelt inte hända igen!

Helgen började urkul med bokklubbskväll. Vi diskuterade Oryx och Crake av Margaret Atwood. Bokdiskussionen blev livligare och fylligare än någonsin och vi var eniga om att ge boken fem av fem möjliga selleri. Vill du kika in till vår sällan uppdaterade bokklubbsblogg så kan du göra det HÄR. Det ryktas att det blir Sara som uppdaterar den härnäst;)

Trevligt umgänge tar emellertid ut sin rätt och idag känner jag mig rätt mör. Inte många knop blir gjorda för min del idag. Det blev dock en skogspromenad tillsammans med Daniel samt en snabb tur till garnbutiken för inköp av lite garn. Just nu stickar jag Åremössor på löpande band. Jag har en, en till Ville blev klar idag och ikväll påbörjar jag en till Ebba.

Men damen i garnbutiken förnekade sig inte, Daniel såg en mössa han gillade och jag var inte sen på att nappa på att köpa mönstret till den. Men jag gick återigen bet - "Hä var schluuut!"

Oryx, Crake och influensavaccinet.

Jag har läst ut en så läskig bok idag.

Sällan (aldrig!) tar jag min an SF-genren, men i morgon är det bokklubbskväll och till dess ska vi alla ha läst Oryx och Crake av Margaret Atwood. Jag har läst mycket av Atwood och gillat det mesta, men den här gången var jag svårtflirtad och läsningen gick trögt från början. Men efter tvåhundra sidor var jag fast och därefter läste jag med rasande fart och stigande skräck.

Handllingen är sinnrikt upplagd och det som från början ter sig obegripligt känns ganska snart som framtid nära oss. Alldeles för nära och förskräckligt förfärligt fruktansvärd.

I boken har jag för ovanlighetens skull strukit under och skrivit frågor, och några meningar bloir läskigt aktuella. Läs det här bara angående det luftburna virus som håller på att sprida sig över jordklotet och utrota mänskligheten (i boken alltså):

"Jag har mina aningar om vad det där kräket håller med på för
lurendrejerier, och när jag får tag på honom ska jag bryta nacken av honom. Jag
kan svära på att han har vaccin mot det här och att han tänker ta ett rövarpris
för det."

Eehh... Det är precis i de banorna mina tankar snurrat kring influensavaccineringen. Jag ämnar inte bryta några nackar, men visst måste det vara någon som tjänar väldigt mycket pengar och som lobbat ganska hårt för att ett påbud om att vaccinera en hel nation ska gå ut?

Med Oryx och Crake i bakhuvudet gjorde jag bara ett halvhjärtat försök idag på vårdcentralen att få mina barn vaccinerade. Vi har ju haft eländet redan. Varför tuta i oss att vi måste vaccinera oss ändå? (Det är här den där som tjänar mycket pengar, tjänar ännu mera pengar).
Kanske får jag äta upp mina ord nu. Men jag avvaktar med vaccineringen lite till, jag.

...

Jag började inte avväpnande.
Jag blottade strupen, lät "vampyren" hugga. Svalde hårt och tränade på ö-d-m-j-u-k-h-e-t.
Inombords kokade jag, men det enda tecknet som utåt kunde skönjas, var en liten slinga av rök som sakta pyste ut ur mina öron.

Under en lång promenad med en vän talade vi om ödmjukhet, men också om förmågan att sätta gränser om sig själv, för andra. Bra.

Måndag

Denna mörka novembermåndag bjöds vi på en oväntad ljusglimt: barnen blev hembjudna till kompisar strax efter middagstid så Daniel och jag släppte allt och passade på att ta en promenad tillsammans. Lite lagom härligt vardagslyxigt att få en timme tillsammans sådär på en vanlig blåvardag.

Annars kan jag tala om att det är fasligt ineffektivt att skrapa bilrutan med ett USB-minne, samt att jag i morgon är kallad till ett Kafkaliknande möte, där jag tror att jag är den anklagade, men där jag inte vet vad jag är anklagad för eller vari felet jag gjort ligger i.

Jag tror jag ska starta mötet med att lättsamt och avväpnande fråga: "Varför träffas vi egentligen?". Sen är det bara att hålla tummarna, för ibland är jag inte så diplomatisk som jag önskar att jag vore.

I veckan bär jag med mig vår gamle grannes ord (han som inte är hönshatare och som bor i det stooora huset några hus från oss): "Njut av livet nu, Anna. Du har det som bäst just nu!"
Okej då.