Smått absurda situationer i det som kallas familjeliv

Såhär kan det låta hemma hos oss när det visar sig att jag egentligen är en ond och elak person.

Ebba: "Mamma du är alltid arg på bara mig!"

Jag: "Nejdå, jag är arg på Ville också ibland."

Ebba: "Nä-ä!" (Buhu, gråt, gråt). "Du är bara arg på mig! Jag ska flytta till mormor!"

Jag: "Men då kommer vi att sakna dig så mycket!"

Ville kommer in i samtalet: "Neeej!!!" Ebba får inte flytta till mormor!" (Börjar nu också att gråta)

Ebba: "Joho! Jag ska flytta till mormor och jag ska gå tid nu! Själv!"

Ville: "Men inte får Ebba gå dit själv! Det får hon väl inte, mamma!? Det får du inte, Ebba!" (gråt, gråt)

Ebba: "Men mamma är alltid arg på bara mig! Mamma lova att vara arg på Ville innan du blir arg på mig nästa gång!"


Note to self: Vara arg på Ville innan jag blir arg på Ebba nästa gång. Vara arg på Ville innan...

Och allt startade med att två barn ville åka på bara en spark. En måndagseftermiddag. Två trötta barn, en lite less mamma. Och hon var aldrig arg. Kanske lite less, men aldrig arg. Har jag ens någonsin varit arg på mina barn? Kanske lite less, men aldrig arg.

Bryta om med en Svag doft av död

Läsuppdatering igen.

Bryta om av Åsa Anderberg Strollo ett nyttigt vitaminpiller, särskilt för människor som liksom jag arbetar med unga. I boken lever 16-åriga Minna med sin mamma som är psykiskt sjuk. Minna gör allt för att försöka klara av att både klara skolan och att leva i tillvaron med en psykiskt sjuk mamma.

Jag läser boken ur ett lärarperspektiv och funderar på hur många ungdomar jag har träffat som lever under liknande premisser; som inte dyker upp när de ska, som inte lämnar in det de ska när de förväntas göra det, som uppträder som om skolan inte alls betyder det de dyrt lovar att den gör. Sånt gör bokens Minna och hon anförtror sig inte åt någon av de vuxna som finns i hennes närhet. Därmed kan hon inte få den hjälp man kunde önska att en ung tjej i hennes tillvaro borde få.

Nåväl, utan att berätta för mycket är slutet på boken hoppfullt och jag kan lättat lägga ifrån mig ännu en fin läsupplevelse.

Nästa bok är skriven av manusförfattaren till filmer som 21 gram och Babel, Guillermo Arriaga. Jag hade förmånen att lyssna till honom på bokmässan i Göteborg när han berätttade om sin bok En svag doft av död, och blev otroligt nyfiken på att läsa den.

Boken, som i bilioteket står på deckarhyllan, utspelar sig i en liten by i Mexico där en ung kvinna hittas mördad. En ung kille finner henne och alla i byn tar för givet att han är hennes fästman. Den unge mannen har av olika anledningar svårt att dementera att han inte är den mördades pojkvän och det ena leder till det andra.

Historien böljar sakta fram i ett saktfärdigt, poetiskt tempo och det är detta som är bokens behållning. Det blir aldirg olidligt spännande men det är det nog heller inte meningen att det sla bli. Men jag läser intensivt och vill verkligen veta hur det går. Och då blir slutet...

...ja, lite av ett antiklimax. Synd på en annars fin roman.

Ikväll smäller det...

Ebba har längtat hela dagen. Själv är jag inte lika entusiastisk, men ställer såklart ändå upp som trogen medtittare. Nu ska här njutas av skönsång, feststämning och scenshow!

Sexåringen och jag.

Värt att notera

Det här kan se ut som en helt vanlig scen; en mormor som bakar chokladbollar med sina barnbarn. Emellertid är det en riktigt ovanlig scen. Den visar en mormor som för första gången i sitt liv bakar chokladbollar.


De blev fina!

Hemsytt

Det här är Mysan.
Ebba har sytt Mysan alldeles på egen hand med symaskinen. Vi ställde upp maskinens gaspedal på en låda så att Ebba kunde nå den med foten. Sen sydde hon själv, stoppade med fiberfill, fingervirkade svansen, ritade dit ansiktet och gav henne namnet Mysan.

En sexårig sömmerska är född. Och hon är vansinnigt stolt över sitt verk!

Eskapism...

...är vad jag ägnat mig åt en stund idag. Jag drömde mig bort till min resa till Ibiza i höstas.

Här är en bild på en järngrind som jag gått genom tusentals gånger som barn. Den ledde in till vår granne tant Catalinas gård. Catalina såg ut precis som de tanter man ser i "Solens mat" och hade höns, kaniner och en gris på gården till husbehov. Hon hade också en fin täppa med citronträd, fikonträd, tomater, meloner och paprika bland annat. Catalina var nästan alltid hemma och hade alltid tid för oss barn. Var hon inte hemma syntes det tydligt; då var ytterdörren stängd, annars stod den alltid öppen.

Grinden gnisslade på ett särskilt vis och når jag tagit bilden var jag tvungen att försiktigt testa att öppna den för att höra om den fortfarande lät likadant. Det gjorde den.

Laddar inför veckan

Mitt liv är så jobbigt nu! sa Ville idag till middagen. Ska vi skicka honom på terapi redan?

Villes lilla magsjuka kom och gick och nu håller vi tummarna för att ingen fler i familjen blir sjuk. Tack vare en modig farfar som vågade se magsjukan i vitögat kunde vi trots Villes krassliga kista ändå gå på den middag vi var bjudna på i fredags.

En äldre och mycket parant herre några hus längre ned på gatan bjöd oss och några andra grannar på en storslagen fyra rätters middag i fredags. Det var silverbestick och stärkta linneservetter, blankputsade inneskor och blazer med blanka knappar... och så vi! Det var som att hälsa på i det förgångna i ett hem där tiden stått stilla och med manér vi inte så ofta stöter på idag. Mycket trevligt.

Nu knackar däremot vardagen på och jag ska skicka två barn i duschen och sen ladda inför en intensiv vecka. Det ska visst snöa hela veckan, så jag vet alltså redan nu vad jag gör efter jag lagat. Ätit. Plockat undan. Middagen. Och innan jag sjasat två vilda ungar i säng. Det var visst nåt med att packa en glasflaska i dotterns rygga också inför tillverkning av lavalampor? Sen skulle bilen besiktas också. Jag är inte bara gräsrot i veckan, utan även -änka.

Och så var det väl det där med alla dessa dagar som kom och gick, att det var väl de som var livet? Ja, just det, och det var just de dagarna jag skulle fånga? Just det ja.

V.A.B.

Det kan vara så att jag snart lägger till V.A.B som mitt mellannamn. Jag ska bara höra vad myndigheterna anser om detta först. Idag blev jag hemringd från jobbet för att Ville hade ont i magen.

Än så länge är läget lugnt, men jag skymtar magsjuka runt hörnet. Snart ser jag nog den själv i vitögat eftersom jag blivit aktivt pustad på alldeles nyss. Mum-mot-munmetoden i dess allra sämsta bemärkelse, liksom. Jag har såklart spritat händerna, men lätt hypokondrisk undrar jag om det hjälper att ta en liten klunk ur Alcogelflaskan också? Eller kanske en GT i rent medicinskt syfte?

Jag kan emellertid glädjas åt att jag hann låna en bok idag som jag är nyfiken på att läsa, att fortsättningen på Mikaelas Photoshopkurs startar för mig idag och att hemmet är nydammsuget och hyfsat fräscht. Med våra nya sängar sover jag som en drottning och jag har ju faktiskt inte haft sjuka barn på hela sju dagar. Vad har jag att klaga på?

Ge magsjukeviruset några dagar på sig att fortplanta sig i min kropp och det blir andra (klago-)visor här på bloggen :)

Kuoma-skor till salu

Ville hann bara använda sina färgglada Kuomaskor i två månader förra året innan han växte ur dem. Nu säljer han dem för bara 350:- och de är som nya!
Stl 30 med innermått 19 cm.

Vill du köpa dem? Maila mig på annasresa[at]gmail.com

Skorna är nu SÅLDA

Dessa fötter...

...tillhör några som jag gillar ganska mycket...

På sparktur

Jag har skrivit det förr; de dagar man har som minst planerat får man som mest gjort på och de blir allra roligast.

Jag startade dagen med att baka bullar och bröd. Att baka bullar är verkligen överkurs i min värld. Jag bakar allt bröd jag äter (barnen föredrar industriproducerat) och jag tycker att det räcker bra med bakande så. Men idag blev det andra bullar, också. Det ligger något djupt tillfredsställande och härligt ursprungligt över att baka sitt bröd själv. Trots att jag gör det varje vecka blir jag inte less. Eller snarare; visst blir jag less, men det positiva överväger med råge.

Efter lunch tog Ebba och jag sparkarna och åkte ner till den isbana som är upplogad på Nördfjärden nedanför oss. Vi körde runt hela banan och sammanlagt sparkade vi över 5 km. Det krävs broddar på sparkarfoten - isbanan är ordentligt hal.

Nu vilar jag ett tag och sen avlslutas denna söndag med promenad med en vän. En välrastad Anna kommer nog att sova gott i natt.

Carpe Diem

Jag tror att jag för någon vecka sedan skrev här på bloggen att enkla devisen "fånga dagen" kunde vara ett bra ledord för året.

Jag skulle aldrig ha skrivit det, för på något sätt blev det en dyr verklighet redan innan januari månad ens hade tagit slut.

På mitt initiativ fångade Daniel och jag dagen idag genom att nappa på Mios annnons i tidningen idag om utförsäljning av sängar. Våra nuvarande sängar är gamla och kan passa bra på stugan där vi inte har några sängar att sova i ännu. Dessutom kan jag betala bra om jag utlovas god nattsömn.

Ska man fånga dagen måste man väl ha en god natts sömn i bagaget? Så verkar sängtillverkaren Carpe Diem resonera och har man avlagt ett nyårslöfte om att fånga dagen kanske man bäst gör det i ovan nämnda tillverkares sängar.

Så blev det. Det var i förmiddags vi fångade dagen och i veckan levereras 180 cm härlighet.
Nåväl, kan man redan nu anse att nyårslöftet är hållet eller är det nu meningen att jag ska kunna fånga årets resterande dagar ännu bättre än jag redan nu gör? Det kan i så fall bli dyrt...

(P.S. Undrar vad sängtillverkaren Carpe Diems löften om god nattsömn innehåller? Är fyraåringar som tar stor sovplats automatiskt exkluderade? Kanske sängarna liksom repellerar fyraåringar?)

Ok, då

Idag känner jag att YES! livet återvänder så sakta.
Varför?

Jo. Det har visat sig att januari faktiskt sjunger på sista versen. Om en vecka är min värsta månad slut. Dessutom såg jag solen igår och jag kunde var ute i solskenet just då. Mina serotoninhalter börjar sakta men säkert sin resa mot att återvända mot hälsosamma nivåer.

Vattkopporna har torkat in och Ville har kunnat gå på dagis idag efter en evighet hemma. Det innebär i förlängningen att vardagen åter kan ta sin början i vår familj och Daniel och jag behöver inte pussla och fixa och trixa för att få ihop jobb och hemmavarande och osovna nätter. (För denna gång).

Daniels Helsingforsresa som skulle äga rum under hela nästa vecka är uppskjuten och nästa vecka blir alltså helt "vanlig" i vår familj. Det behövs.

Nu ska jag ta helg tillsammans med min familj. Det behövs också.

Balansräkning vid årets början

På pluskontot:

Vi bor inte nära jordbävningsdrabbat område.
Jag har tagit mig i kragen och har bokat tid för synundersökning.
Det är snart helg igen.

På minuskontot:

Januari verkar aldrig ta slut.
Vattkopporna har fortfarande inte torkat in helt.
Att hålla koll på vilken skatt och moms som ska betalas när.

Med kristallglas i tankarna

Barnen leker som i trans och jag njuter av att sitta ostörd, men ändå höra deras små röster i närheten prata om leken de är djupt insatta i.

I helgen har jag gjort något så urbota trist som att städa vitrinskåpet. Alla glas och glashyllor som tidigare var grådassigt dammiga är nu skinande blanka. Nu måste jag kika in där då och då och beundra mitt storverk. Jag hade även Daniel till att öppna och beundra den gnistrande rena skönheten där inne. Medan jag stod där och gnodde glasen slogs jag av två tankar:

1. Vi använder aldrig allt det fina. Vanliga helger dricker vi vin ur vinglasen från Ikea som vi sen enkelt maskindiskar. Att unna oss att dricka ur Orrefors och Kosta Boda gör vi aldrig. Dumt.

2. Det kändes löjligt och husmodersaktigt att slösa 90 minuter en lördageftermiddag till att skura kristallglas. Så mycket roligare man kan ha än att torka glas! Ändock måste vissa hushållsbestyr bli gjorda om man nu har sett till att omge sig med diverse förhållandevis onödiga materiella ting. Kanske en liten läxa till framtiden?

Villes vattkoppor håller helt på att torka in nu och med lite (eller kanske ganska mycket) tur kan han gå till dagis i morgon. Jag unnar honom detta. Redan förra veckan längtade han till alla sina kompisar på dagis, men blev snuvad på hela härligheten redan efter första dagen. Han har varit en tapper pojke som stått ut i sin not so splendid isolation denna långa och kli-iga vecka.

Snart ska jag sätta igång en indisk gryta som vi bjuder min pappa PH på som firande av hans 54-årsdag. Han får kladdkaka till efterrätt och en present också av oss.

Därefter kröner jag denna söndag med en promenad med en vän. Sen hoppas jag vara redo för nästa veckas utmaningar!

Kväll hos oss

Jag tog ut och vädrade Lille Herr Vattkoppa och hans syster i eftermiddags. Medan ungarna bråkade om vem som skulle skotta vilket snöhål och med vilken skovel, och vem som kastat en snöklump på vem, passade jag på att testa mitt nya stativ utomhus. Alla bilder är tagna i befintligt ljus, dvs bara lite ljus från det fåtal gatlyktor som kommunen välsignat vår gata med.

Det är makalöst vackert ute nu.
Här syns en gren från hönshatargrannarnas äppelträd. Hoppas de inte blir arga när de ser mina spår i snön på deras gård. (Jag tog bara ett par steg in på deras gård. Trädet står alldeles vid tomtgränsen och jag sket inte på deras tomt eller så.)

Vårt körsbärsträd i frostig blom.

Nu ska jag hoppa in i duschen och sen svira om för att åka till bokklubben. För en som knappt lämnat huset på hela veckan är en träff med bokklubbstjejerna mer än välkommen.

Vattkoppor gånger trehundrafemtio, minst.

Nu sitter vi i soffan med varsin dator i knät. Jag och han, som har över trehundrafemtio vattkoppor på sin lilla trinda fyraårskropp.

Mitt mantra "det är lika bra att få det bortgjort" börjar kännas slitet och efter en natt där vi varit mer vakna än sovit, startade jag dagen med en Alvedon och en Coca-cola i ett fåfängt försök att mota bort järnbandet jag har över pannan.

Kommer det en till beskäftig människa till som säger att "vattkoppor behöver inte bli så jobbigt", ger jag den en hård spark på ett välriktat ställe. Ebbas vattkoppor var besvärliga, men hon ligger ändå i lä jämfört med sin bror.

Efter en natt med kli, sprattel och sparkar, lindrar just nu Bolibompawebben. På datorn kan man styra och klicka med pekfingrarna och det passar bra, för de är i alla fall fria från kopporna. iPoddandet lämnas nog åt mig idag eftersom man då behöver tummarna, och det går inte så bra när man har vattkoppor på dem.

Idag ska jag jäklar i mig bli kung på Rocket Bird. För sonens skull. Haaaa-leluja!

Koppigt

Det började med att jag inte kände mig frisk och beslutade mig för att stanna hemma från jobbet.
Innan vi ens ätit frukost började vattkopporna slå ut på Ville. Är det försynen som ser till att sliten mamma då får vara hemma med sjuk son utan att själv känna sig "lat" som inte går till jobbet, eller är det Luther som tänker att sjuk mamma minsann inte ska få vara sjuk ifred, och att det som inte dödar, det härdar?

Jag vet inte.
Vår livräddare just nu är årets julklapp - barnens iPod Touch. Den kan man sitta vid hur länge som helst om man är fyra år och har vattkoppor. Med den glömmer man lätt hur mycket det kliar på kroppen.
Man kan sitta med den nästan hur länge som helst om man är 34 år också. Det är jättekul att komma längre och längre i "Rocket Bird". Man blir superglad varje gång man lyckas ta en stjärna och spelet sjunger Halleluja! enligt Händels Messias.


En vacker gest var den blombukett Daniel fick med bud igår. Han hade stannat och hjälpt till vid en bilolycka förra veckan och en av de drabbade tackade honom med denna fina tulpanbukett. Den lyser upp i januarislitet.

Jag har med iPodspelande son vid min sida dammat av lite gammalt photoshoppande för att inte vara alltför ringrostig inför Mikaelas andra photoshopkurs, som startar i slutet av januari.

Alfahannen

När man har låga eller inga förväntningar på något, blir man ofta positivt överraskad. Jag blev det med Katarina Wennstams första roman Smuts. Så bra! Och så träffsäker! Sen var det jätteroligt när hennes andra roman Dödergök kom ut. Den var också bra och den har jag skrivit om HÄR.

Förra söndagen läste jag lovord i DN om Katarina Wennstams senaste roman, Alfahannen. Den skulle komma ut dagen därpå och jag skyndade mig genast att beställa den på stans bokhandel. Man måste ju unna sig inbundet ibland! Några dagar senare kom boken och det var den dagen då det var trettio minusgrader här i Piteå. Ändå bylsade jag på mig allt jag kunde och stegade ivrigt iväg i kylan.

Det var ju det här med förväntningarna, då. Ja, de var ju ganska höga. Två fullträffar tidigare och en varm tidningsartikel senare, måste ju den här romanen verkligen vara bra! Och det var den. Men inte så bra som jag hade förväntat mig, eller hoppats på. Dessutom läste jag den direkt efter att ha läst Boktjuven, och den gynnade tyvärr inte Alfahannen.

Nu handlar det om hur kvinnor objektifieras och behandlas i filmvärldens Sverige. I centrum står den unga Emma som får en huvudroll i en film och spelar mot den svenska filmvärldens alfahanne/dandy/kvinnotjusare Jack Rappe. Här tycker jag att porträttet av Rappe är läskigt likt Mikael Persbrandt och det är rätt intressant med tanke på att Rappe beter sig väldigt illa mot kvinnorna i sin omgivning.

Nåväl, denna spänningsroman håller mig fänglsad genom hela boken, men jag står inte direkt stum av beundran. Ändå väcker romanen frågor, får upp mina ögon för områden jag tidigare inte känt till, roar en del och oroar lite. Värd sin läsning, men kanske inte en promenad in till stan i trettio graders kyla.

(Jag kunde ha tagit bilen, men jag ville inte).

Redo, typ

Sista skälvande dagen på nästan tre veckors jullov och ja, vi är väl redo för vardagen. Vi har umgåtts med vänner och med varandra, vi har ätit. Vi har vilat, vi har läst. Vi har trotsat det kalla vädret och varit ute ändå, vi har myst framför brasan. Batterierna borde vara laddade nu. Hoppas bara att uppladdningen håller ett bra tag nu.

Igår åkte jag med mamma till Luleå för lite shopping. Hon skulle handla gardiner och jag hakade på. Jag klarar riktigt bra att göra av med pengar, jag också. Skulle lätt få MVG i shopping om kursen funnes. Var på jakt efter en anslagstavla, men hittade ingen. Hittade däremot urgulliga butiken Rabalder med likadana kläder för både stora och små. Idag har Ebba och jag likadana blockrandiga koftor på oss. Stor och liten lika klädda. Mysigt. Ville fick också randigt, men från annan butik.

Imorgon kickar vardagen igång och jag saknar redan sega morgnar med små barnarmar om halsen, utspillda pro viva-glas över frukostbordet följt av ett förlåt! direkt från hjärtat. Jag saknar redan underfundiga frågor som länge klurats på och jag saknar redan kalla barnafötter som sticks in under varmt mammatäcke.

Nu är det förskollärare som får lika mycket eller mer av mina barns vakna tid om dagarna, än jag.

-Mamma, är du allergisk mot tigrar?