"Stugan"

Mina föräldrar har nyss köpt en liten stuga vid sjön Brännträsk som ligger en halvtimmes bilkörning från stan, litegrann "in the middle of nowhere". Där finns också en rymlig sovstuga som vi får husera i. Det har blivit så att vi åker dit en stund nästan varje helg nuförtiden.

Idag föll snön tjockt över Brännträsk och vi njöt av lugnet, ljuset och stämningen som den vackra snön ger.

Här syns mina föräldrars stuga. Det blev inga innebilder, men den är otroligt söt inomhus också, med vitmålade timmerväggar och näpet rödmålat litet kök. Den uppmärksamme noterar stämningshöjaren som står på broräcket (en coca-colaburk).

Så här vacker var vägen ut till Brännträsk idag.

Gårdagens fest blev otroligt rolig! Men vad kan det annat bli med fantastiska kollegor och deras supertrevliga sambor/äkta makar. Ta åt er ni alla kollegor som läser detta!

Temat på festen var "vin och pralin" och efter middagen bjöds vi på pralin- och chokladprovning med några olika viner att avsmaka till. Förutom det så skrattade vi massor, pratade en hel del och dansade så golvet gungade.

Fredag igen

Fredag igen och vardagen och verkligheten kom ikapp efter sjukdomar och höstlov.

I onsdags lämnade jag jobbet och kände att jag hade full kontroll över allting.
Idag när jag kom till jobbet kändes det som att jag inte hade någon som helst kontroll över något.
Hur kan det bli så? Antagligen är ingen känsla "den sanna".

Helgen inleds med jobbfest. Om en stund kommer ett gäng kollegor med respektive hit på en liten fördrink och sen ska vi på storbalunsen tillsammans. Resten av helgen tar vi det lugnt, tror jag.
Jag återkommer.

Ute regnar, himmel grå...

...men jag gick ut ändå.

November kräver sin man eller kvinna. Mörkt när man lämnar hemmet på morgonen, mörkt när man kommer hem igen.

I morse tog jag mig i kragen och passade på att gå ut en stund för att insupa det lilla dagsljus denna månad erbjuder. När man väl tittar sig omkring, finns det mycket vackert att se, trots att november kanske inte är årets mest användarvänliga månad.

Här en glimt av en av de buskar vi planterade i somras som skydd mot hönshatargrannarna (for the record: jag saknar mina hönor varje dag).

Den som läste DN i söndags upplystes om att det just nu råder sjalmode. Annas resa är således en mycket moderiktig blogg just nu. Här syns ännu en sjal som jag virkat.

Garnet är handfärgat, vilket ger det fina skiftningar tycker jag och jag har kantat sjalen med rosa mohair. Ser ni snöflingorna som föll så vackert i morse?

Sist, och faktiskt minst, en färgglad blomma i timjanslandet. Inte så märkvärdig kanske, men det ska föreställa ett bokmärke som jag knåpade ihop igår framför ett mycket spännande avsnitt av Grey´s Anatomy.

...och så luktar jag gott också

Mycket ska man höra innan örona trillar av. Idag utbrast en av mina adepter till synes helt spontant "Men vad gott du luktar!"

Det måste vara den där tio år gamla hårsprayen som jag hittade längst bak i badrumsskåpet (jo, det är sant!) och sprutade på i all hast i morse. Alltså, det var den. Ganska stark lukt. Tänk åttital, tänk DATE.

Garn, barn och en virkad sjal

Häromdagen blev jag klar med en sjal som jag virkat. Ebba fick posera med den på bild då jag är alltför post-influensaglåmig för att synas på bild just nu.

Jag har alltså gallervirkat en rektangel i tunt ullgarn i två grå färger, sen har jag kantat den med två varv luftmaskbågar i det allra underbaraste lyxgarn - Onion Baroque. Garnet består av sex olika glittriga, sammetslena, fluffiga, garner som är hopknutna till en enda härlig härva. Bilden gör inte garnet rättvisa, men jag är fasligt nöjd med sjalen! (Jag hade tänkt ge bort den i julklapp, men valde att behålla den själv;)


Annars gör inte barnen många knop just nu. Ville har fortfarande inte kommit tillbaka helt efter denna djävulsinfluensa och jag tackar ödmjukast för att han blev sjuk före höstlovet så att vi fick alla dessa dagar på oss att få honom till att vila ut ordentligt.

Och vi vuxna, ja vi tapetserar så tapetklistret sprutar.

Up, up och iväg!

Vi blir friskare och det märks. Från att tiden liksom stått stilla hemma hos oss under sjukan har det nu blivit någon sorts ketchupeffekt. Först händer inget och sen händer inget och sen... tjoff, händer allt på en gång.

Idag var vår händer-allt-på-en-gång-dag.
Vi sov ut på morgonen. Ebba steg upp åtta, jag vaknade halv nio och Ville - hör och häpna! Vaknade nio! Han, som har sovmorgon om han vaknar halv sju...

Sen slaskade vi på i godan ro ett tag fram tills jag dressade om till snickarbrallor och iklädde mig rollen som hemmafixare. Slipade och spacklade, för här ska tapetseras om! (Som jag har sett fram emot detta!)

Efter lunch blev jag höstlovsmamman och vi tre åkte på bio för att se Up! Bra film, om du frågar mig och Ebba, medan Ville tyckte att den var "först tråkig och sen läskig". Men det var i alla fall ett kul äventyr för oss alla tre.

Efter allt detta lyckades jag dra lite med dammsugaren över det slagfält som vanligtvis är vårt golv och så fick jag igång en tvättmaskin och en diskmaskin... och så var jag med andra ord även en god husmor också denna välfyllda dag.

Här nedan ser man hur det såg ut hemma hos oss igår kväll. Vi använder oss inte av svartarbete när vi fixar hemma, men däremot av barnarbete...



Till er som undrat om Fåret Shaun; jag har inte använt något mönster, utan virkat den på fri hand med bara en bild av Fåret Shaun framför mig. Således finns inget mönster jag kan dela med mig av, tyvärr!

Fåret Shaun

Det är möjligtvis så att jag sett alldeles för mycket på Barnkanalen under denna sjukdomstid, för igår virkade jag Fåret Shaun. Barnens glädje känner inga gränser. Känner du inte till Fåret Shaun så kan du kika in på hans egen oficiella hemsida HÄR.

Jag har virkat honom med Marks och Kattens Viva, men för att få till hans lurvighet har jag virkat pälsen på honom med dubbelt garn; både Viva och härligt kitschiga garnet Tindra från Järbo Garn.

Nu hugger jag in på nya projekt för igår smet jag in på garnbutiken och unnade mig en färgglad godispåse full :) Det kunde jag väl vara värd?

En fin utmärkelse

Vi är tre konvalescenter här hemma som hostar och kraxar och är allmänt bleka nu. Men vi ser ljuset. Vi blir piggare, även om det tog tid.

Som en uppmuntran i sjukdomseländet fick jag idag en fin award av Mia. Tack, den värmde!

Jag skickar den snabbt vidare till en fotofavorit just nu - Infings fina bildblogg. Den inspirerar mig!

Ganska less

Det finns ett liv efter Svininfluensan. Jag vet det nu, men ändå känns det ganska avlägset ibland.

Vi har blivit friskare.
Ville har haft sin första feberfria dag efter nästan nio dygn med hög feber. Ebba hostar och rosslar, men är pigg och härligt positiv att ha omkring sig. Däremot kämpar jag fortfarande med både krasslig fysik och sviktande hopp. Min hals och mina öron gör fortfarande o-b-e-s-k-r-i-v-l-i-g-t ont. Idag fick jag trots min smitta audiens på vårdcentralen, men varken halsfluss eller öroniflammation hittades. Skit. Lite antibiotika och en behandlingsbar orsak hade suttit fint.

Mina förhoppningar om det härliga höstlovet grusas för varje ny dag vi är sjuka. Allt jag skulle rätta undan och förbereda i lugn och ro på jobbet flyger åt fanders. De fina lediga dagarna med barnen då vi både skulle hinna skrota runt hemma i frid och harmoni och göra ingenting, men också skulle börja riva lite tapeter och rita på väggarna, verkar också sakta knapra bort. Promenaderna i höstvacker skog hånskrattar åt oss.

Nu har vi ömsom en trött, gnällig Ville som inte riktigt orkar så mycket som han vill, ömsom två speedade innebarn som varit inom hemmets fyra väggar utan tillbörlig stimulans alldeles för länge.

Och har du inte läst det mellan raderna ännu; även en trött och gnällig mamma som inte yttrar många ord på grund av den ooonda halsen och som inte sovit alls många timmar per natt på alldeles för många dygn på grund av samma onda hals.

I detta scenario finns emellertid två stora hjältar.

Den ena är Mannen i familjen som den senaste veckan, dag som natt, outtröttligt servat sjuka barn och sjuk fru utan att klaga en sekund. Denna Man har också på varje ledig stund arbetat på sin dator för att ro ett stort jobbprojekt iland. Du är fantastisk.

Den andra hjälten i detta drama är vår stora och mycket oplatta Philips tv-apparat. Den har lika outtröttligt och minst lika strävsamt visat barn-tv under större delen av telningarnas vakna tid. Playhouse, Barnkanalen, DisneyXD... ingen kanal för hög eller låg för vår trogne vän. Vore jag du hade jag börjat flimra med bildrören för bra mycket längre sedan.

Nu: en stund vid skärmen och SVTplay. För inget bra på tv är det på måndagar heller...!

"Nära till akutmottagning"

Om vi någon gång ska sälja vårt hus ska det som lockbete för barnfamiljer stå "nära till akutmottagning" i annonsen. Denna förmån nyttjar vi flitigt och så även igår mitt i Idol eller mitt i Dobidoo och en bra bit in på Skavlan.

Ebba och jag, men särskilt Ville har drabbats av influensan och igår, när Ville trots Alvedon och Ipren och inne på sjätte dygnet med 39 graders feber fortfarande inte blivit friskare ringde vi vår granne Akuten.

Att komma till akuten bärande på både ett fyraårigt bylte inlindad i ett täcke och bärande på svininfluensan var en särskild upplevelse. Vi fick gå egen ingång till ett rum långt borta från allt annat och en inplastad sköterska med munskydd langade åt oss en febertermometer med uppmaningen "ta febern!". En stund senare stack hon in huvudet och frågade snabbt "vad ligger febern på?"

Nåväl. En rejäl öroninflammation konstaterades och vi fick åka hem med antibiotika som förhoppningsvis tar ner hans feber. Idag har Ville varit möjligtvis något piggare.

Ebba verkar repa sig också från sin höga feber och själv håller jag mig upprätt just nu tack vare en rejäl dos febernedsättande. Min halsont är inte av denna världen; halsmandlarna har förvandlats till golfbollar och jag har helt tappat rösten. Alla ord jag inte kan prata kommer således ut via tangentbordet nu...
Jag hoppas vi blir friskare snart. Jag hoppas, hoppas, hoppas!

Om vi är friska? Nejdå.

Ville - ursjuk. Har alla symptom på influensan. Inklusive diarré som tydligen bara 12% drabbas av.

Ebba - kastade in handduken idag. Kom hem från skolan med 37,5 som bara steg.

Jag -intalar mig än så länge att det bara är sömnbrist efter tre nätter med InfluensaVille. Men huvudvärk, ledvärk och svag feber talar sitt tydliga språk.

Daniel - pigg som en mört. Än så länge.

Vi tar ett djupt andetag och konstaterar att vi kommer att bespara samhället fyra doser influensavaccin som någon annan kan få glädje av.

Känner mig ändå tacksam över att vi fått vara friska genom denna reseperiod som september månad visat sig vara för oss alla i familjen. Känner mig djupt tacksam över att vår astmatiske son klarat flunsan hittills utan att hamna på sjukhus.

39,5

Är inte detta svininfluensan så hur ska då denna vara?

Sonen toppar temperaturstatistiken och efter en risig natt har dagen spenderats i soffan. Han sjuk, vi andra (fortfarande) friska. Efter att ha hostats på i snart ett dygn hyser jag inga stora förhoppningar om att klara mig ur denna knipa helskinnad. Mormodern verkar vara lite av en kamikazepilot då hon vågat vara hos oss hela dagen.

Fortsättning följer...

När måsten inte blir måsten

Jag har sagt och tänkt det förr; ju mindre planerat desto mer gjort och roligare dag. Inget är väl mer prestationspressande än att vakna upp till en ny ledig dag och veta att varenda minut är uppbokad. Roliga saker kan kännas som måsten och tråkiga saker blir en snara som stryps.

I morse hade vi verkligen inget planerat. Så vi åt frukost i lugn och ro utan att ödsla närmare tanke på den närmsta framtiden. Strax därefter hamnade vi trevligt nog på tapetbutiken och beställde nya tapeter i goood tid innan tapetsering.

Dagen tickade på och innan vi visste ordet av blev det lite dammsuget. Både uppe och nere. Och en tvätt blev tvättad. Och en tv blev fastskruvad och antennsladden som legat lös i ett år blev satt på sin plats.
Och nästan utan att jag märkte det själv stod jag ute och tvättade fönstren. Bara det!!! För ett och ett halvt år sedan satte vi in nya fönster här hemma och (jag erkänner!) några av dessa rutor blev tvättade först idag.

Återigen inser jag att om jag inte planerar in tråkiga måsten så kan de bli gjorda av bara farten utan att kännas som tråkiga hinder och just "måsten", när jag minst anar det. Som grädde på moset känns det också extra härligt att få dem gjorda när de sker av bara farten och dessutom råkar kännas roliga på kuppen.

Att jag aldrig lär mig.

Förutom att göra hushållssysslor som inte blev måsten idag hann jag dessutom bläddra i en fin fotobok som jag fyndade på bokmässan. Photoshopnerven pirrade till coh ovan ser ni ett resultat av trevligt photoshoppande av söt son.

...och läxa till i morgon alltså: INTE vakna till de måsten jag tycker jag borde göra, utan njuta av dagen och ha tilltro till saker kommer att bli gjorda ändå, och med glädje.

Hängde du med i resonemanget?

Med virkningen går det bra, tack

...men jag kan inte visa det jag gör eftersom det liksom inte riktigt vill bli klart för mig.

Anledningen kan jag själv tyvärr inte styra över, utan över detta råder stans enda garnbutik. Varje gång man går in där; sugen på inspiration, intressant utbud och med med en kliande pengabunt i byxfickan blir det platt fall direkt.

Jag, naivt entusiastiskt: "Har du garnet xxx?"

Garndamen: "Nääe... Hä finnsch et!" (=Nä, det finns inte)

Jag igen, fortfarande med brinnande garnlåga: "Nähä, men kanske garnet xxx???"

Garndamen: "Nää. Här jär schlut. Tyvärr." (=Nää. Det är slut.)

Jag igen: "Nähä. Har du detta då i en annan färg???"

Garndamen: "Nää. Hä jär schlut hos tillverkarn..."

Och så vidare, och så vidare. Varje gång.
Hur är det möjligt?

Mitt puderrosa mohairgarn tog slut på upploppet häromkvällen och besöket i garnbutiken igår gav såklart inte något napp. Jag avvaktar lite och hoppas att garndamen beslutar sig för att beställa mera puderrosa moharigarn, om det finns kvar hos tillverkarn, inte är slut hos fårfarmaren, fåren, killingarna eller i hela Sverige, Världen, Universum...

Men i morgon, då ska jag inte åka och köpa garn... utan nya tapeter! (Det du Soffan!)

Inte sjuk.

Jag oroade mig i onödan. Efter en ovanligt lång natts sömn vaknade vår son och var minst lika pigg som vanligt. Underbart.

Här hemma händer annars inte mycket. Nu är vi alla fyra hemma och ska så förbli inom överskådlig framtid. Det är härligt att vara borta, men också härligt att få vara hemma igen. I eftermiddags njöt jag av att stå och laga vardagsmiddag och reflekterade sakta över att jag vanligtvis kring middagstid en vardag mitt i veckan känner mig lagomt smågnällig och inte alls njuter av stekos och trötthungriga barn. Idag kändes det som en ynnest att få vara i den situationen.

I helgen händer förhoppningsvis inte mycket här hemma.

Inte sjuk väl?

Sitter och slötittar på Bonde söker fru och dumler välvilligt åt alla nervösa kärlekssökare. Ansiktsuttryck och kroppsspråk förråder och både förväntan och besvikelse syns löjligt tydligt.

Här hemma kroknade Ville betänkligt lagom till Bolibompatid. Frös trots att vi hade brasan tänd och orkade bara lyssna på en enda saga till läggningen. Men tanke på att influensan grasserar i trakterna är det väl inte ens lönt att hoppas på det bästa.

Jag är i alla fall tacksam över att vi alla fått vara friska medan jag var i Göteborg och på Ibiza. Ikväll kommer Daniel dessutom hem efter några arbetsdagar i Finland, så då är vi två om att leka vardagshjältar igen.

Jag håller halvhjärtat en tumme för att Ville bara var lite extra trött och gnällig ikväll...

Mer från veckan på Ibiza

Det här är San Antonio, staden där jag vuxit upp. Bilden är tagen från balkongen på vårt hotell - havet bara några meter ned, med andra ord. San Antonio är öns turistmagnet och kryllar av hotell, discon och barer.

Jag har aldrig, aldrig hittat renare vatten i Medelhavet än på stränderna runt Ibiza. Det finns massor av vackra stränder runt ön och nu i oktober var vattnet härligt varmt. Vi kunde bada länge i det turkosblå vattnet.



Vi åt gott och mycket. Det sägs att man på öarna har kommit på receptet på aioli och varje restaurang gör sin egen aioli som de serverar tillsammans med inlagda oliver till bröd. Det slank ner en och annan deciliter av den ena aiolin godare än den andra...

Solnedgång i San Antonio.

Med den lånade bilen åkte vi runt på ön. Städerna runt kusterna är rätt präglade av turismen, medan tiden stått i det närmaste still på landsbygden. På landet är det fantastiskt vackert med odlingar av olivträd, mandelträd och fikonträd. Ibizas röda jord står i vacker kontrast mot trädens grönska.

Varje liten by består nästan bara av en eller ett par barer och så den obligatoriska kyrkan. Här syns kyrkan i byn Santa Agnès.


Sist men inte minst. En bild på "vårt" hus. Det här är entren till huset där jag växte upp. Vi bodde här från det jag föddes tills jag var ungefär fjorton år. Här har jag många fina minnen från lekar med alla mina vänner som bodde grannar med oss (alltså de som var med på den kusinträffen jag skrivit om tidigare).

Vi hade i alla fall tur med vädret

Jag ar Kling-Kling eller Mote med det forflutna

Vi har fatt det allra basta mottagande har pa Ibiza av mina vanner fran forr.

En har gett oss det basta rummet pa sitt hotell, en annan lanar ut sin bil till oss och en tredje bjuder hem oss till sin tolvmiljonersvilla pa bad i poolen och champagne ur fina glas.

Igar skulle alla mina vanner fran forr (de ar alla kusiner med varandra) traffas pa kusinmiddag. Jag blev medbjuden av en av dem som kvallens "overraskning". Klockan tio skulle middagen intas och strax darefter dok jag upp. Det var jubel, skratt och gladjetarar. 25 spanjorer och jag kindpussades och kramades. Skrattade och mindes.

Dar var Lidia, min bastis fran forr, Cristina den varma, Tony grande (som blivit en snygg liten spanjor), Tony pequeno (som blivt stor), David min gamla barndomskarlek och manga, manga fler.
Och vem var jag da? Manga kande inte langre igen mig.

Jo, jag ar Kling-Kling har. Jag tror inte nagon vet att jag heter Anna. For jag ar Kling-Kling eller kort och gott Kling med alla. Och nar jag sa det, att det ar ju jag som ar Kling, ja da skrattade vi och kindpussades en gang till.

Sen pratade vi om vara barn som vi alla hunnit fa sedan sist, da vi lekte blindbock pa var gata. Och sa att vi skulle ses pa Facebbok sen och kika pa you Tube-klipp pa gamla favoritprogram vi haft, och efter en hel massa skrattande och pratande lamnade jag 25 fantastiska spanjorer med ett stort leende pa lapparna och gick med latta steg mot taxin.

Och de glada spanjorerna, ja de kunde inte forsta att jag inte tog bilen hem, jag hade ju bara druckit en halv flaska vin! Och alla erbjod de sig att kora mig hem, for alla hade de ju sina bilar dar! Na, sa mycket svensk ar jag faktiskt, att jag insisterade pa att ta min taxi tillbaka till hotellet.