Nu är det bättre

Nu gillar jag helt plötsligt livet. På jobbet är det mesta smått slutfört inför lovet. Eleverna kanske också gulligare än vanligt. Solen har lyst över staden och det droppar vårigt från taken. Barnen har nu sportlov och vi vuxna likaså. Det är fredagkväll och vi har ätit gott och druckit lite rödvin. Barnen är tillfreds och kvittrar glatt runt omkring oss. Kan det bli bättre?

Magsjukan är (förhoppningsvis) ett minne blott och i morgon blir en dag av packande och sen drar vi mot snöigare vidder.

Men vilken färg är tarmarna? Ebba frågar och jag kan inte svara eftersom jag aldrig sett tarmar i verkligheten. Hon påstår att de är gröna. Okej då.

Vi håller ställningarna här hemma, men knappt. Jag, jag går ju runt i min trötthetsdimma och tänker att jag det var längesedan jag kämpade så. Den manliga delen av familjen, den har ägnat veckan åt magsjuka. Först drogs Ville ned av den och sedan var det Daniels tur. Vår Ebba, som vanligtvis är en rätt sprudlande individ, har inte drabbats av sjukan ännu, men ändå haft något slitet över sig hela veckan.

Vi behöver ett sportlov nu!

Nu planerar vi att överleva fredagen och sen är det efterlängtade sportlovet ett faktum för oss. Vi kommer att packa bilen och dra mot fjällen för en vecka i stärkande frisk luft och med skidor på fötterna. Tanken är att vara ute mycket, äta gott och mycket och sen komma tillbaka med någorlunda laddade batterier.

Nu börjar torsdagen lida mot sitt slut och det ska jag fira med att gå och lägga mig. Over and out.

Utan titel

Man kan bli ganska vilsen om man är i början av tonåren och ens mamma dör i lungcancer. Och hur gör man om man är en rätt vanlig tjej i kläder från HM och ens pappa önskar att man helst av allt i världen ska göra revolt genom att raka av sig håret, lyssna på obegriplig musik och hata allt?

Jo, man tjuvröker. Trots att det smakar illa och man blir yr och alla ens pengar går åt till att köpa cigaretter. Cigaretterna ligger listigt gömda i en klippskreva på ett avskilt ställe i en park. Där kan man sitta och röka och fundera i lugn och ro utan att bli upptäckt.

Det här är den varma och finstämda berättelsen om en ung tjej som förlorat sin mamma och nu hanterar sorgen efter henne på sitt eget vis. Med en pappa som bara vill väl och försöker komma nära, men som inte alltid lyckas nå fram.

Romanen (av Anna Charlotta Gunnarsson) är opretentiös i sin framtoning - här är det inte sorgligt så man gråter, eller dramatiskt, ingen ungdom är på glid och det är inte heller hejdlöst synd om någon som är mycket ensam - men ändå lyckas den beröra mig riktigt djupt. Jag läste den för en dryg vecka sedan men har ändå gått och funderat på den i flera dagar.

Jag vet inte om den dröjer sig kvar just för det trovärdiga porträttet av den unga huvudkaraktären, eller om det kanske är för att den känns så rak och äkta, eller kanske helt enkelt för att den känns så himla smart? Eller så prickar den in allt detta? När jag läser bokens sista mening känns det som om författaren blinkar till mig med ena ögat och säger att ja, du är nog ändå lite för vuxen för att riktigt fatta allt ändå, du. Jag sa ju det, romanen känns smart.

Rabén & Sjögren

AdLibris

Ebba och jag hade en fin förmiddag i strålande sol ute på isbanan. Ebba åkte skridskor och jag sparkade bredvid. Vi hann med två varv innan ben och fötter sade ifrån på oss båda.

Sen då? Nä, inte många knop blev gjorda under resten av dagen. Hela helgen (och de tre senaste veckorna med, för den delen) har präglats av en förlamande trötthet. Det mesta jag gör, gör jag med en enorm viljeansträngning. Jag släpar på tröttheten som en ovälkommen gäst som envist biter sig fast i byxbenet.

Just nu inbillar jag mig att frälsningen kommer i form av ett förestående sportlov, men visst vet jag egentligen att en ledig vecka bara är en droppe i trötthetshavet. Suck.

En helg i backspegeln

Så har ännu en helg dragit förbi och vi har gjort både det ena och det andra. Fredag kväll åkte jag iväg på bokklubb och som vanlig hade vi fantastisk trevligt. Boken vi träffades kring var Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar, som jag bloggat om tidigare. Kanske väckte inte boken himlastormande diskussioner, men hur det nu kom sig så pratade vi ändå massor om böcker hela kvällen. Så roligt.

Vi inledde lördagsförmiddagen med att åka och bada och nuförtiden är barnen så pass säkra i vattnet att man själv hinner simma en del under tiden. Räknar man samman de simmade metrarna med en hel del sprattlande och vattentrampande runt barnen, har man nog fått ihop ett litet motionspass.

Medan jag guppade runt insåg jag hur otroligt tråkigt det vore att tillbringa lika lång tid i en bassäng utan sina barn. Att bara simma fram och tillbaka under samma tid som man är i vattnet med barnen, skulle tråka ut mig så förfärligt. Nu har man mellan längderna fullt upp med att titta på något barns konster i vattnet, eller helt enkelt rycka in och rädda sin lilla telning från drunkningsdöden. Återigen påminns jag om att livet får ytterilgare en dimension med två små avkommor vid sin sida.

Sen har helgen ägnats åt projekt bygge av ny bokhylla. Konsoler har mätts och skruvats, hyllplan har kapats, målats, slipats. Fler hyllplan kommer att kapas, målas och slipas innan vi ens är nära projektets final, men vi är på god väg dit.

Sist, men absolut inte minst, har jag med anledning av den kommande tisdagen, bakat semlorna som syns i bild. Att baka semlor är alltid krångligare än jag minns det och lagom till nästa års semmelbak har jag glömt hur besvärligt många moment som ingår i färdigställandet av de ack så goda bullarna. Vi firade bak och bokhyllebyggande med ett trevligt semmelkalas i eftermiddags.

Veckan som kommer bjuder mycket jobb (varför blir det aldrig lugnare?) och en del fortsatt målande av hyllplan.

För övrigt har jag också fördjupat mig i några böcker om odling i växthus. I år vill jag inte misslyckas (så mycket) med de små plantorna. Finns det någon som har bra tips på bok om växthusodling för typ dummies, eller tips på något bra webbforum för växthusodlare, så tar jag tacksamt emot dem. En grej jag visserligen fattar, är att det inte är så bra att åka ifrån sitt växthus i två veckor på sommaren, vilket vi gör.

Utmaning

Jag trillade över en gammal hederlig bloggutmaning som så sällan dyker upp nuförtiden. Klart jag nappade!

Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag och min blivande man hade precis beslutat oss för att gifta oss så vi påbörjade planeringen av vårt fina höstbröllop. Jag ägnade mycket tid åt mitt arbete och jag tränade mycket aerobics. Det var en kul tid i livet.

Vad gjorde du för ett år sedan?

För ett år sedan hade jag otroligt ont i min handled. Det tog mycket av min energi och must att ständigt ha ont. Tack vare kinesisk akupunktur blev handleden mycket, mycket bättre och idag kan jag göra väldigt mycket utan att ha ont. Jag ägnade också väldigt mycket tid åt mina latinstudier. Av nämnda skäl och andra skäl, tyckte jag att tillvaron var rätt tuff.

Vilka fem snacks tycker du om?

Om det räknas som snacks så säger jag alla former av choklad.

Snacksens snacks - tapas - kan jag aldrig få nog av.

Chips, ostbågar och andra fettdrypande kolhydrater får klara sig gott utan mig.

Vilka sånger kan du utantill?

Det är få som vet att jag kan hela texten till Kikki Danielssons Bra vibrationer. I övrigt kan jag nog färre sånger än genomsnittssvensken. Jag sjunger aldrig eftersom jag är otroligt dålig på att sjunga. Tyvärr, tyvärr!

Saker du skulle göra om du blev mångmiljonär?

Först och främst skulle jag resa tillsammans med min familj väldigt mycket. Självklart skulle jag också betala av alla lån. Troligtvis skulle jag väl tro att jag blev lyckligare av att renovera i vårt hus så då skulle jag nog göra det. Sen skulle jag inse att jag inte alls blev lyckligare av det så då skulle jag ägna mer tid och pengar till fler resor. Jag skulle bjuda min man på en resa till Alperna och så skulle jag åka med hela min familj till något mycket exotiskt ställe i Karibien eller så. Sen skulle vi åka på en kombinerad resa till Australien och Nya Zeeland. Sen skulle jag köpa och sälja lite fastigheter, det vore kul! Jag skulle sätta in en rejäl slant på pensionskontot och jobba kvar på mitt jobb, men unna mig att bara göra det på 50% eller så.

Fem dåliga vanor du har?

Jag dricker alldeles för mycket Coca-cola. Min kropp skulle må bra av att dra ner på den dosen en smula.

Jag kan hänfalla åt irritation trots att jag lätt skulle kunna hålla humöret uppe vid många fler tillfällen.

Jag biter ihop så mycket. Stress och press och prestationer gör att jag biter ihop käkarna som aldrig förr. Sen fortsätter jag att bita ihop av gammal vana trots att allt är lugnt och bra. Ett dåligt beteende som bör brytas omgående!

En annan dålig vana kan nog vara att jag inte unnar mig så många dåliga vanor; Kontrollmänniskan inom mig skulle nog må gott av att inte alltid äta så nyttigt och röra på mig så regelbundet och ha sån koll på det jag stoppar i mig och inte stoppar i mig.

Fem saker du gillar att göra?

Jag älskar att läsa och böcker i alla former och alla kategorier gör mig glad.

Jag gillar allt som har med garn att göra. Handens verk fascinerar mig.

Jag älskar att vara med min familj. Vi är ett bra team!

Jag älskar att resa till nya platser med människor jag tycker om.

Jag tycker om att vara ifred. Får nästan aldrig nog av egentid.

Fem saker du aldrig klär dig i?

Gult.

Volanger.

Mönster.

Högklackat.

Puffärmar.

Fem favoritsaker?

Vårt kök. Jag gillar verkligen att vara i det.

Min garnkorg som är fylld av någorlunda aktuella garner samt stick- och virknålar.

Vår säng. Den är exklusiv och otroligt skön. Varje kväll sjunker jag ner i den med ett djup suck.

Min dator som är ett sånt fint och hjälpmedel i det mesta. Att jag har tagit mig igenom fem år av universitetsstudier utan dator är lite av ett under.

Jag är absolut ingen teknikmänniska men sist av allt måste jag nog nämna min iPhone. Den är med mig överallt och bistår mig i det mesta. Den klarar allt från att mäta hur långt och länge jag promenerar, den tar emot och skickar mina mail, den hjälper mig att ha kontakt med vänner och förser mig med internet vart jag än går. Hur var livet innan?

Nu vore det kul om även du nappade på denna utmaning. Någon som känner sig (ut-)manad?

Ur barnamun

Jag hade helt spontant köpt en kjol på HM. Då det var dåligt om storlekar ryckte jag storlek 34 och köpte den oprovad. Men visst var den nog så snäv i midjan. Så jag åkte tillbaka för att byta den mot en större storlek. Den enda som fanns kvar var i storlek 40, så den fick följa med hem. Visst blev den nog så stor för mig, men med ett skärp i midjan blir den nog bra ändå, tänkte jag (en storlek mitt emellan hade blivit perfekt för mig).

Iklädd min nya, lite för stora kjol, utspelades följande samtal hemma hos oss:

Ebba: "Mamma, en sån fin kjol du har!"

Jag: "Ja, men den är lite stor på mig."

Ebba: "Oroa dig inte, du växer snart i den!"

Nja. Det var ju det jag inte hade planerat att göra...

Moderspassion

Minna driver en vägkrog i Arvika och när en storm drar över bygden blir hon och ett antal andra personligheter fast i hennes restaurang för en kväll. En ek blåser omkull och in genom ett fönster och landar på Minna som skadas svårt.

En handfull karaktärer skildras på djupet och läsaren får ta del av deras berättelse. Man anar snabbt att en mörk historia ligger bakom som påverkar många inblandade. Det är meningen att det ska göra läsningen spännande och mot slutet uppdagas sanningen som påverkat Minna och många andra så mycket.

Egentligen hade den här berättelsen av Majgull Axelsson en otrolig potential. Det handlar om relationer och varför vi handlar som vi gör och om att alla har ett förflutet som ens handlingar påverkas av. Allt är inte som det ser ut och vi bär alla på ett bagage. Men det blir aldrig riktigt intressant. För mycket blir lite för osannolikt och alldeles för oengagerande. Tyvärr. Det som håller mig kvar i läsningen är dels mitt hopp om att något ska blixtra till och göra romanen intressant, dels att det är synd på så fint skrivhantverk. Majgull Axelsson kan sitt yrke och bygger romanen på gediget hantverk och ett bra språk, men det där lilla extra saknas. Ack så synd!

Hjärtevantar

Såhär lagom till alla hjärtans dag kan jag visa upp de hjärtevantar som blev klara i helgen. Som jag skrev tidigare får de bli Ebbas och de passar perfekt på en åttaårig hand.

Mönstret hittade jag på en finsk blogg jag numera har glömt namnet på. Eftersom beskrivningen var på finska förstod jag naturligtvis ingenting, så jag bara skrev ut mönstret och körde på efter bästa förmåga. Jag kan också stolt förkunna att inte en maska är felstickad - mönstret stämmer på maskan!

Till hjärtana använde jag det melerade garnet Fame trend (att garner alltid har så töntiga namn!) och det mörkgrå är Superwash Safir. Stickor 2,5.

Solen tittade fram!

Ska jag skriva allt vi gjort under helgen så kommer inlägget att bli så långt att det blir tråkigt att läsa. Dessutom, med tanke på hur trött och sliten jag känner mig, så kan man också tro att jag är galen som gjort så mycket. Men ibland får man inte bestämma allt här i världen och man får gilla läget.

Det tråkigaste var att skura köksgolvet, det roligaste var den soliga eftermiddag vi såg till att njuta av genom att dra ut till stugan.

PappaPH väntade på oss med brasa och varm choklad. Vi hade med oss fika och korv att grilla.

Vår Ville börjar bli en riktig norrlänning som ser till att ta vara på allt roligt man kan göra i snön. Däremot gillar han inte att bli fotad och det syns på bilden, tycker jag. (Så synd att hans morsa går fotokurs nu och inte gör annat än fotar sina barn då...)

Vi tog en skidtur på isen också. Fantastiskt vackert och härligt. En morfar, två barnbarn och en kompis. Och så jag sist.

Barnen käkade först korv och sen mycket fika. Sen lite kojbyggande på det och eftermiddagen tillbringades så bra en eftermiddag bara kan tillbringas, om man frågar Ebba.

En annan sak värd att notera, är att jag i helgen, för första gången på åratal känt mig morgonpigg. Mina enträgna böner om morgonpigghet hördes och i lördags hann jag läsa både Pite-Tidningen och DN innan det ens var tal om att göra frukost. Söndagen likaså. Jippi!

Under ytan - Felicia försvann

Få har väl undgått att Anna Wahlgrens dotter har skrivit en bok om sin uppväxt. Boken har skapat vilda debatter där allt från berättelsens sanningshalt till romanens etiska ståndpunkt samt huruvida den är bra eller dåligt skriven debatterats.

Själv läste jag Anna Wahlgrens Barnaboken medan jag bar på en nyfödd liten och funderade över föräldraskapets snårighet. En del kändes vettigt medan jag slog undan annat.

Förra veckan läste jag så Felicia Feldts Felicia försvann där en av Anna Wahlgrens döttrar skriver om hur hon upplevde sin uppväxt med superbarnauppfostraren. Berättelsen är indelad i stycken och fragment som pendlar mellan olika tidsepoker i hennes liv. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna och knyta ihop den ena händelsen med den andra, särskilt som historien snabbt sugit tag i mig och jag har svårt att "hämta andan" läsmässigt, utan bara måste fortsätta för att se hur det går.

Berättelsen är hemsk, tragisk och tar bitvis andan ur mig. Det är svårt att förstå hur man som vuxen kan behandla barn så som det beskrivs i boken. Uppväxten präglas av straff och uteslutning ur familjegemenskapen och allt är marinerat i en mix av nya karlar och alkohol. Att sedan mamman i romanen skrivit böcker där hon talar om för andra hur man ska uppfostra barn gör det hela så mycket mer provocerande.

Det som drabbar mig allra mest är hur en uppväxt i rädslans och skuldens tecken drabbar på så lång sikt. Barndomen följer med författarinnan långt efter att hon blivit vuxen och drar ner henne i depressioner och dåliga relationer. Jag kan bara ana hur trasig hon är och har varit.

Efter att ha läst boken läste jag Barnaboken igen, bara för att läsa den med nya ögon. Det finns mycket att reagera över. Ett helt kapitel handlar om straff och om att utesluta det barn som uppfört sig illa genom att utesluta det ur familjegemenskapen. Varför reagerade ingen redan när den boken kom ut? Annat känns faktiskt en smula nyttigt för en annan självuppoffrande curlingförälder att ta till sig.

Vad kan man då ta med sig efter att ha läst den här boken? Ja, dels att den här uppväxten bara är den yttersta toppen av ett isberg - det finns så många barn som växte och fortfarande växer upp under sådana här omständigheter. Vi runtomkring måste reagera och agera. Ha förståelse.

Men vi måste också försöka se bortom fasaden. Här visar det sig att ännu en familj -vars mor dessutom anser sig vara expert på barnuppfostran - har stora sprickor bakom en förnumstig yta. När ska vi lära oss genomskåda fasader?

Boken är utgiven av Weyler förlag och där kan man också klicka sig fram till intervjuer med författaren.

AdLibris

En smula för kallt

Vi gick ut på en promenad i eftermiddags, trots att termometern visade på alldeles för kallt. Väl ute var det ändå riktigt skönt, men hemma kom reaktionen; helt slut i kroppen trots att vi bara gick dryga tre kilometer. Kylan tar sannerligen på krafterna.

Ett bad, ett café och en vante

Dagen började med att hela familjen åkte till badhuset för att träna på att vara på det djupa. När vi hade tränat klart och badat lite bastu åkte vi hem. Man kan tycka att det kunde räcka med äventyr för den dagen, med tanke på att det är så otroligt kallt ute.

Men jag packade min stickning och åkte iväg till slöjdcafé på muséet i hemslöjdsföreningens regi. Det var välbehövligt att få lämna måsten där hemma och sitta ner en stund utan att någon ropar "mamma!" var femte minut. En vante, som jag påbörjade i påskas och sedan dess legat ostickad, blev klar. Jag lade också upp maskor till vante nummer två. Ebba ska få vantarna och när hon provade den som blev klar visade det sig att den satt helt perfekt. Må nu bara nästa vante bli färdig innan händerna vuxit mer. Man vet aldrig.

Notera den lilla fiffiga stickhållaren som stickorna sitter fast i. Den stoppar stickorna från att åka ur stickningen när man inte stickar. Ett gummiband sitter spänt mellan två ljushållare och så en pärla längst ut på varje sida för att hålla ihop hela alltet. Någon har tänkt här.

Kylan håller oss i ett hårt grepp, men jag småtrivs i det. Gillar att kura med sprakande brasa och liksom måsta elda för att hålla värmen. Att elda för värmens skull; den sista primitiva utposten för oss moderna människor. Småfåglarna, som då och då flyttar in i den fallfärdiga husvagnen som hänger i vår hassel, fryser nog dagar som denna (vi har nämligen inte installerat braskamin i husvagnen ännu). Jag har också funderingar på att måla om den till sommaren.

Vädret passar också med min sinnesstämning dessa dagar. Känner mig lite låg och skör och att bara kura hemma gör mig gott nu. Som den moderna människa jag är sörjer jag också att mitt ena favoritörhänge har försvunnit. Det var ett vackert silverhjärta signerat Efva Attling. Det bästa med det var att det var en kärleksgåva från min man. Nu är det borta och bara det faktum att jag sörjer det en smula visar på hur bra jag har det i livet. Kan man sörja materiella ting på det viset, behöver man nog inte fundera på sånt som mat på bordet, tak över huvudet och kommer min familj att överleva dagen?

Sist vill jag dela med mig av samtalet som utspelade sig hos oss härom gryningen:

Jag: "Ville, börjar det inte bli dags för dig att sova i din egen säng hela natten?"

Ville: "Jag vet, men det är så svårt att motstå att komma till dig. Det är så mysigt att sova här."

Vad gör man? Vad skulle Anna Wahlgren ha sagt?

Väggen alla talar om

...i alla fall i vår familj.

Vårt lekrum, som hittills fungerat mest som kojbyggarrum, tennisrum, innebandyrum och rum för all möjlig annan lek, har i helgen fått nya användningsområden. Längs ena väggen huserar nu en klättervägg som barnen flitigt tränar på.

Det har kommit upp ett par gungor i taket också.

Och ett par ringar att hänga och slänga i.

Hela familjen älskar vårt lekrum där det ryms många barn som kan stoja och busa hur mycket de vill. Det är också sådana utrymmen som lekrummet som gör vårt hus så speciellt och som att det känns som att vi inte kommer att vilja sälja det på bra mycket länge. Lekrummet rules!

Ikväll lämnar jag man och barn att busa på egen hand, för jag drar iväg på fotokurs och ska lära mig massor mer om foto. Kul, kul, kul.

Så. En uppdatering.

Maken säger (lite med glimten i ögat): "Händer det nåt i ditt liv, du uppdaterar ju aldrig bloggen?"

Men det är ju när det händer som allra mest, som jag inte har tid att uppdatera. Få inlägg på bloggen betyder full rulle i livet. Tyvärr, för jag tycker att det är roligt att blogga tankar, idéer och foton.

Just nu blomstrar jag arbetsmässigt. Det är roligt att vara tillbaka i hetluften efter en termin vid skolbänken. Jag har många roliga utmaningar på jobbet och den mesta av min kreativitet äts på gott och ont upp i jobbrelaterade grejer. "På ont" betyder att det drabbar min kreativitet hemma så bla stickningen går på sparlåga.

Å andra sidan läser jag mer än på länge. Jag varvar romanläsande med kurslitteraturen till fotokursen, en novellsamling och faktiskt också en hel del kokböcker (ovanligt för att vara jag).

Fotokursen fortfarande superkul; jag går från aha-upplevelse till aha-upplevelse och hoppas och tror att jag utvecklas en del. Hoppas min lärare anser detsamma.

Latinkursen jag läser; ouäh! Motivationen och inspirationen obefintlig. Just nu sitter jag och översätter Bayeuxtapeten. Behöver jag säga mer? Motivationsmässigt är jag på botten, så situationen kan helt enkelt bara bli bättre.

Kram på dig, lilla blogg. Jag planerar att snart vara tillbaka igen. /Anna

Fotar

Min fotokurs har dragit igång och det är en diger samling uppgifter vi ska göra till nästa vecka. En del är rätt utmanande men jag ser det som en ordentlig spark i baken till mitt fotande. Nu jädrans ska jag gå bortom min komfortzon när jag fotar och våga testa nya stigar att gå på.

Första lektionen handlade mest om teknik och att lära sig behärska sin kamera. Bilden ovan hör till en av uppgifterna som handlar om skärpedjup.

Annars har helgen varit behaglig. Vi har umgåtts med kamrater, åkt lite skidor och fått undan sånt som legat och skräpat. Ja, och så har jag ju jobbat med min fotokurs! Kärt "pluggande". Det är sällan jag fnittrigt fnissande och med sån glöd i blicken jag gett mig i kast med "studierna". Imorgon ska lite kurslitteratur landa i brevlådan och jag längtar efter att läsa.

På stickfronten händer det lite grejer också; jag har tagit upp ett par mönsterstickade vantar som jag startade i påskas. Kanske de blir klara till denna påsk?

Läsning ska vara lustfyllt

...ändå hamnar även jag i kämpiga romaner och jag förstår inte bättre än att fortsätta kämpa. Jag pratar om Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen nu. Så hyllad, så haussad, toppar alla prettolistor på bra, ny litteratur. Ett sånt magplask (för mig). Välskriven bok. Men ointressant! Och trots att jag nu slungats ut till vardag i 190 knyck fortsätter jag att försöka ta mig igenom en bok som även den kräver av mig.

När man väl får en riktigt, riktigt kul, bra, välskriven, underhållande, tänkvärd bok i händerna, det är då man inser litteraturens terapeutiska effekt. Jag lade Ekan åt sidan och tog mig an Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar. Romanen är stöpt i samma form som hans Konsten att tala med en änkling som jag skrev om här, och den är kort sagt som en smart romantisk komedi. Och klockren! Och jag har skrattat!

När man har en bra bok vill man bara läsa i den. Man tar med den vart man än går för att kunna stjäla till sig några rader här och där, man lägger sig en timme tidigare för att kunna läsa länge, man läser medan pastan kokar, framför tvn...

Men framför allt - man glömmer tid och rum när man fördjupar sig i historien. Det är det som är terapi.

Note to self: lägg ifrån dig böcker som inte fångar dig inom 75 sidor. Slösa inte din tid på dem!

En stickad julklapp

En smådålig mobilbild får visa en av de stickade julklappar jag gav bort. Min bror fick vantarna, men tyvärr passade de dåligt. Emellertid hade jag en trevlig stund när jag stickade dem; mönstret hittade jag på allteftersom arbetet fortskred - sånt gillar ju jag'

Bokklubbsfredag

Ikväll drar jag iväg på bokklubb med mina prat- och matglada läsande väninnor. Vi har läst Monsieur Linh och den lilla flickan (Philippe Claudel) och den ska bli intressant att diskutera. Jag gissar att vi kommer att tycka rätt olika om den faktiskt.

Kort om handlingen: Det är krig i Monsieur Linhs hemland (Vietnam?). Efter att hans son och fru blivit dödade under kriget tar han hand om deras nyfödda flicka. Han flyr landet och hamnar någonstans i Europa (Frankrike?). I det nya landet lär han känna en inhemsk man som precis förlorat sin hustru. En vänskap växer fram trots att de inte förstår varandras språk.

Boken slutar rätt oväntat och inte helt lyckligt (eller?).

Jag har bland annat lagat kvällens förrätt och temat på den är retro: Det blir Ansjovisrulle. Hört talas om det? Själv visste jag inte var i butiken jag ens skulle hitta ansjovis, men efter lite hjälp av en tant som nog var ung när receptet var populärt hittade jag dem i kyldisken för fisk.