Annas resa

Så. En uppdatering.

2012-01-26T21:34:00.003+01:00

Maken säger (lite med glimten i ögat): "Händer det nåt i ditt liv, du uppdaterar ju aldrig bloggen?"

Men det är ju när det händer som allra mest, som jag inte har tid att uppdatera. Få inlägg på bloggen betyder full rulle i livet. Tyvärr, för jag tycker att det är roligt att blogga tankar, idéer och foton.

Just nu blomstrar jag arbetsmässigt. Det är roligt att vara tillbaka i hetluften efter en termin vid skolbänken. Jag har många roliga utmaningar på jobbet och den mesta av min kreativitet äts på gott och ont upp i jobbrelaterade grejer. "På ont" betyder att det drabbar min kreativitet hemma så bla stickningen går på sparlåga.

Å andra sidan läser jag mer än på länge. Jag varvar romanläsande med kurslitteraturen till fotokursen, en novellsamling och faktiskt också en hel del kokböcker (ovanligt för att vara jag).

Fotokursen fortfarande superkul; jag går från aha-upplevelse till aha-upplevelse och hoppas och tror att jag utvecklas en del. Hoppas min lärare anser detsamma.

Latinkursen jag läser; ouäh! Motivationen och inspirationen obefintlig. Just nu sitter jag och översätter Bayeuxtapeten. Behöver jag säga mer? Motivationsmässigt är jag på botten, så situationen kan helt enkelt bara bli bättre.

Kram på dig, lilla blogg. Jag planerar att snart vara tillbaka igen. /Anna

Fotar

2012-01-22T21:04:00.002+01:00

Min fotokurs har dragit igång och det är en diger samling uppgifter vi ska göra till nästa vecka. En del är rätt utmanande men jag ser det som en ordentlig spark i baken till mitt fotande. Nu jädrans ska jag gå bortom min komfortzon när jag fotar och våga testa nya stigar att gå på.

Första lektionen handlade mest om teknik och att lära sig behärska sin kamera. Bilden ovan hör till en av uppgifterna som handlar om skärpedjup.

Annars har helgen varit behaglig. Vi har umgåtts med kamrater, åkt lite skidor och fått undan sånt som legat och skräpat. Ja, och så har jag ju jobbat med min fotokurs! Kärt "pluggande". Det är sällan jag fnittrigt fnissande och med sån glöd i blicken jag gett mig i kast med "studierna". Imorgon ska lite kurslitteratur landa i brevlådan och jag längtar efter att läsa.

På stickfronten händer det lite grejer också; jag har tagit upp ett par mönsterstickade vantar som jag startade i påskas. Kanske de blir klara till denna påsk?

Läsning ska vara lustfyllt

2012-01-20T21:23:00.004+01:00

...ändå hamnar även jag i kämpiga romaner och jag förstår inte bättre än att fortsätta kämpa. Jag pratar om Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen nu. Så hyllad, så haussad, toppar alla prettolistor på bra, ny litteratur. Ett sånt magplask (för mig). Välskriven bok. Men ointressant! Och trots att jag nu slungats ut till vardag i 190 knyck fortsätter jag att försöka ta mig igenom en bok som även den kräver av mig.

När man väl får en riktigt, riktigt kul, bra, välskriven, underhållande, tänkvärd bok i händerna, det är då man inser litteraturens terapeutiska effekt. Jag lade Ekan åt sidan och tog mig an Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar. Romanen är stöpt i samma form som hans Konsten att tala med en änkling som jag skrev om här, och den är kort sagt som en smart romantisk komedi. Och klockren! Och jag har skrattat!

När man har en bra bok vill man bara läsa i den. Man tar med den vart man än går för att kunna stjäla till sig några rader här och där, man lägger sig en timme tidigare för att kunna läsa länge, man läser medan pastan kokar, framför tvn...

Men framför allt - man glömmer tid och rum när man fördjupar sig i historien. Det är det som är terapi.

Note to self: lägg ifrån dig böcker som inte fångar dig inom 75 sidor. Slösa inte din tid på dem!

En stickad julklapp

2012-01-14T21:13:00.001+01:00

En smådålig mobilbild får visa en av de stickade julklappar jag gav bort. Min bror fick vantarna, men tyvärr passade de dåligt. Emellertid hade jag en trevlig stund när jag stickade dem; mönstret hittade jag på allteftersom arbetet fortskred - sånt gillar ju jag'

Bokklubbsfredag

2012-01-13T15:52:00.002+01:00

Ikväll drar jag iväg på bokklubb med mina prat- och matglada läsande väninnor. Vi har läst Monsieur Linh och den lilla flickan (Philippe Claudel) och den ska bli intressant att diskutera. Jag gissar att vi kommer att tycka rätt olika om den faktiskt.

Kort om handlingen: Det är krig i Monsieur Linhs hemland (Vietnam?). Efter att hans son och fru blivit dödade under kriget tar han hand om deras nyfödda flicka. Han flyr landet och hamnar någonstans i Europa (Frankrike?). I det nya landet lär han känna en inhemsk man som precis förlorat sin hustru. En vänskap växer fram trots att de inte förstår varandras språk.

Boken slutar rätt oväntat och inte helt lyckligt (eller?).

Jag har bland annat lagat kvällens förrätt och temat på den är retro: Det blir Ansjovisrulle. Hört talas om det? Själv visste jag inte var i butiken jag ens skulle hitta ansjovis, men efter lite hjälp av en tant som nog var ung när receptet var populärt hittade jag dem i kyldisken för fisk.

Min resa

2012-01-10T21:32:00.003+01:00

Så slungades vi in i vardagen igen och trots att (eller kanske just därför att) det bara gått två dagar på den känner jag mig riktigt förhoppningsfull. Mina farhågor i slutet av 2011 om att det väl inte kunde bli bättre har hittills inte besannats. Vad är väl ett datum när det känns som om livet har flow?

Vanligtvis kan jag tycka att januari är lång och mörk och deppig och det är först i efterhand som jag inser att jag nog inte är en alltigenom mörk person till sinnet, utan nog mest bara drabbas av för lång tid utan solljus. Hittills känns januari ljusare än på länge i min själ.

Denna termin bjuder på en hel del att se fram emot för mig och familjen; jag återgår till att jobba på mitt jobb mest hela dagarna. Latinstudierna fortsätter jag med, men drar ned på tempot avsevärt. Det tycker nog de flesta i familjen är bra. Barnen tyckte att jag jämt, jämt satt och pluggade (vilket jag gjorde). Det ska bli kul att kavla upp ärmarna och känna vinden i håret på mitt oftast rätt fartfyllda jobb i klassrummet och korridorerna. Jag har fått ett fint mottagande av mina elever. Så fint att jag fick torka en tår ur ögonvrån av rörelse i eftermiddags.

Nästa vecka börjar jag en fotokurs på 7,5 hp vid Luleå Tekniska Universitet. Jag är så otroligt peppad! Om 2011 fotomässigt var rätt inspirationslöst för min del ska det bli ändring på det nu!

Familjen har två roliga resor att se fram emot: dels åker vi en vecka till fjällen i vinter, dels åker vi till Toscana i sommar. Tack för att jag får uppleva detta!

Det blir resande för jobbets räkning också: en vecka i Sevilla i april. Känns helt okej. Eller ja, mer än okej, faktiskt.

Följ med på min resa under 2012! Bloggen lever vidare.

I läskoma

2012-01-04T21:29:00.003+01:00

Tanken var att jag skulle ta julteve på allvar, men så fick jag en sån massa böcker i julklapp att jag fullständigt förlorade mig i läsningen. Här en kort rapport:

Först kastade jag mig över Helena von Zweigbergks Anna och Mats bor inte här längre. För att fatta mig mycket kort - Zweigbergk är en av Sveriges bästa författare. Har du inte läst någon eller i synnerhet denna bok, så gör det.

Sen gav jag mig i kast med Zweigbergks kusin, Tomas Bodström. I Inifrån; makten, myglet, politiken, bjuds läsaren på en godispåse av käftsmällar, rallarsvingar åt höger, lite skvaller och flera välgrundade tankegångar. Har du hjärtat till vänster och är någorlunda intresserad av politik och människor har du en del att hämta här.

Från den ena vänsteranhängaren till den andra; en pralin jag väntat med var Torbjörn Flygts Outsider (uppföljare till Augustprisvinnaren Underdog 2001). Jag hade faktiskt gjort min läxa riktigt noggrant och läst om Underdog (hur ofta gör man det, alltså?) vilket jag varmt kan rekommendera.

Hursomhelst, förväntningarna på Outsider var skyhöga, men de infriades inte. Boken var tammefanken BÄTTRE än jag i mina vildaste fantasier ens kunde ana! Jag har bara njutningsfullt suckat mig igenom boken när jag inte tvingat min man att höra på medan jag läst upp särskilt utvalda partier för honom. Det var med sorg i hjärtat jag läste sista raden i den i eftermiddags. Var min och bokens kärlekshistoria redan slut?

Medan jag glatt betat mig igenom ovan nämnda böcker har jag strösslat läsnjutningen med en och annan novell ur Fredrik Lindströms När börjar det riktiga livet? Och ja, hittills är jag väl inte alldeles begeistrad och njuter nog mer av honom som domare i På Spåret, men visst har jag väl fått le lite då och då av de rätt träffsäkra beskrivningarna av sjuttitalister som leker vuxna.

Nu fortsätter jag min resa genom julklappshögen med böcker. Några dagar är kvar av jullovet väntar på att fyllas med läsning och pralinkäkande även om det mest är romrussin kvar i chokladasken (-arna) vid det här laget.

Sist ett litet bloggnyårsläfte till mig själv. Jag lovar härmed att bli bättre på att skriva här på bloggen om de böcker jag läser. Bara för min egen skull. Många böcker har lästs under 2011 utan att bli omskrivna här.

Vi firar in det nya året

2012-01-01T16:39:00.003+01:00

Fem barn och fyra vuxna firade med besked in det nya 2012 hemma hos oss igår. Barnen firade med tomtebloss, oxfiléfondue och massor av glass och godis.

Under tiden kämpades det en smula med att öppna ostronen som inte riktigt ville bjuda till.

När de äntligen blivit öppnade blev det dags för champagnen. Kall och god och bubblig.

Här, jag, efter att just ha inmundigat mitt livs första ostron. En inte helt lustfylld upplevelse denna min första gång. Afrodisiakum? Nja... Det kändes heller liksom inte helt ok att sätta tänderna i något som fortfarande levde.

Efter ostronen blev det hummersoppa.

Ungefär när vi var inne på den tredje rätten av de sju, tyckte barnen att det var dags att äta (den första) efterrätten.

Någon rätt senare var det dags för kalvfilécarpaccion. Den var också mycket god! (Och vid det här laget började mättnaden bli påtaglig.)

Jag ska inte tråka ut er med bilder på fler rätter, men jag kan intyga att vi blev mycket mätta.

Däremot visar jag gärna bilder på fina, glada och festliga barn.

Här utmanar jag och Ebba gänget i Sing star. Ingen klår Ebba i Coldplays "Viva la vida".

Vi dansade en hel massa också.

Både före och efter tolvslaget.

Ebba tyckte att dagen till och med var bättre än julafton och jag håller med henne. Nu fortsätter vi det nya året i samma glada anda, hoppas jag.

God fortsättning!

Snart ett nytt år

2011-12-30T19:38:00.004+01:00

Idag har jag tampats med denne lille gynnare. Jag kan säga att jag gick segrande ur striden och nu har den röde rackaren kokats ihop till en välsmakande hummersoppa som vi bland mycket annat gott ska äta i morgon.

När jag tänker på vår sjurätters nyårsmeny tänker jag "ekonomisk kris!", "en Euro i förfall!", "högre arbetslöshet än någonsin!" och sånt. För det är när samhället krisar som mest som vi människor tenderar att lyxkonsumera som värst. Är det så på riktigt tyder nyårsmenyn 2011 i vårt hem på att samhället vi lever i knakar i fogarna. Vi ska med andra ord äta och dricka som om morgondagen vore den sista.

Ska jag kort summera året med en lärares sätt att se på saken vill jag ge det ett VG+ eller ett svagt MVG. Det har varit ett bra år, med andra ord. Jag har rest mycket; både bokstavligen (sex resor under 2011), men framför allt i mig själv. Det var nog under 2011 som jag tyckt att jag utforskat så många nya och intressanta delar i mig själv. Jag vill påstå att jag utvecklats rätt bra och bloggnamnet Annas resa stämmer bättre än det gjort på länge. Fortfarande har jag mycket livsvisdom att erövra, men jag är på väg!

Ett nytt år gör mig alltid lite ängslig också. Trots att det bara är ett datum som blir ett annat känns det som om ett nytt år bär mycket ovisshet med sig. Hur ska det bli? Om 2011 fick ett svagt MVG, kan nästa år komma att bli sämre? Kan det ens bli bättre? Jag tycker att jag tampas med mycket redan, orkar jag med de utmaningar ett nytt år erbjuder? Eller väntar 2012 som en räkmacka att leende glida fram på? Jag är glad att vara bland vänner när eventuell nostalgisk blankögdhet smyger sig på.

Jag avhåller mig från nyårslöften och fyrar istället av en enda önskning inför 2012: jag önskar att alla mina nära och kära får vara friska. Klyschig önskan, men alldeles, alldeles uppriktig!

Gott nytt år!

Yours truly,

Anna

Vi pratar om Gud och Jesus del I

2011-12-29T13:32:00.004+01:00

I gryningstimmen, ungefär precis då vargarna slutat yla, då brukar Ville slå upp sina mörkbruna och börja prata om viktiga saker. I min då sömnvarma och lätt medvetslösa värld är det bara att skärpa till sig och hänga med på tåget.

Härom morgonen kom åter Gud upp i samtalet.

Ville: "Hur träffar man Gud? Måste man vara död för att göra det?"

Jag: "Tja... Svårt att veta... Vissa säger att de träffar honom överallt, att han finns med dem, liksom."

Ville: "Hur ser han ut och hur ska man veta att det är han när man träffar honom? Och hur hänger han ihop med Jesus?"

Jag: "Jo men han är Jesus pappa och så..."

Ville: "Hur gör man när man dör för att träffa Gud?"

Jag: "Vissa säger att själen åker till himlen och där..." And so on...

Vi pratar vidare en stund till om Gud och sen tycker Ville att det är dags att stiga upp och se på tv medan jag drar täcket om mig och rullar ihop mig till en boll och sover en timme till.
Den ungen har kontakt med himlen på ett sätt jag ännu inte har klurat ut. Det är bara att respektfullt stå vid hans sida och finnas med under resans gång.

Vi pratar om Gud och Jesus del II

2011-12-29T13:25:00.002+01:00

Scen som utspelar sig i ett vardagsrum en juldagseftermiddag i norra Sverige:

Jag återberättar snabbt handlingen i matinémusikalen på SVT för Ebba: "Ja, åsså han där i vit turban som har magiska krafter..."

Ville smiter in i samtalet: "M-hm. Då vet jag! Du pratar om Jesus nu!"

Jag häpnar över vilken genomslagskraft den kristna tron har i vårt sekulariserade västerländska samhälle. Här hemma pratar vi nässtan skamligt lite om Jesus, ens nu när det är jul och har är mer aktuell än någonsin. Ändå har ungen snappat upp ett och annat om Guds son. Jag tror han har kontakt med himlen på nåt sätt jag ännu inte klurat ut.

(För övrigt var det inte alls Jesus vi talade om, utan en indier med vit turban som har en biroll i musikalen Annie, som för övrigt är väl värd att se.)

Julefriden

2011-12-26T10:31:00.001+01:00

Jag hade visst varit snäll i år också. Tomten hade läst min önskelista och belönade mig rikligt.

Nu har julefriden sakta sänkt sig över hemmet och det bästa av julen återstår - vila, läsning, mat och så vrida och klura på några bitar i tusenbitarspusslet vi fick av tomten. Ville bygger lego och Ebba spelar synth. Alla glada.

God fortsättning på er!

...och jag har bitit ihop...

2011-12-23T16:36:00.005+01:00

...både bildligt och bokstavligt denna termin. Jag har bitit ihop så mycket att droppen igår fick bägaren att rinna över och jag akut uppsökte tandläkaren som akut fick gjuta mig en bettskena.

En snabb titt i munnen räckte för att tandläkaren skulle skaka lite på huvudet och smacka med tungan mot gommen. Bad case - jag, alltså. För öm i käkarna för att ens tänka på en hård bettskena, en tidsfråga innan jag biter sönder den mjuka.

Nåväl. Nu glittrar min silikonskena ikapp med julgranen och jag ser fram emot en jul utan smärta i tänder, mun, huvud och axlar. Kan det bli bättre?

Snart smakar vi av skinkan och så kan julen börja. Jag ser fram emot att få ge bort alla paket jag har gjort och köpt åt nära och kära. Åh, jag borde nästan fota paketen också. De är så fula! Slarvigt hoptejpade med billigt papper från Rusta, absolut inga band på (som en liten motvikt till alla tindrande bloggbilder på snyggt stylade pakethögar under en stilren gran ;).

Själv önskar jag mig mest hårda paket. Sådana som man kan bläddra i. En hel hög av dem. Sen ska jag sitta i en öronlappsfåtölj framför en brasa och bara läsa och läsa.

GOD JUL på er alla bloggläsare!

En stickad dödsstjärna

2011-12-20T12:42:00.003+01:00

Här hemma går snacket om huruvida jag ska sticka en Star Wars dödsstjärna eller inte. En sexårig liten lobbyist yrkar på att jag ska det medan jag kliar mig i huvudet och funderar på dödsstjärnans vara eller icke vara på mina stickor.

Jag undrar vad man egentligen gör med en stickad dödsstjärna och lobbygruppen menar att man kan ha den till mycket. Man kan leka med den när man leker med sitt star wars-lego, man kan ha den som gosedjur. Bland annat. Man menar att man kan göra mycket med en stickad dödsstjärna. Det enda problemet lobbygruppen egentligen ser med det hela, är hur man hittar självlysande grönt garn.

Själv ser jag några fler problem, men jag ska inte se det som en omöjlighet. Ännu. Men jag kan säga att mönstret är på nio hela sidor.

Iden till dödsstjärnan hittade jag på kreativa och inspirerande bloggen Crafy crafty och mönstret till den hittar du här (och det var även där jag lånade bilden).

Så var det äntligen klart!

2011-12-17T15:13:00.001+01:00

Idag skrev jag terminens tredje och sista latintenta. När jag lämnade in den kändes sedan livet märkligt lätt att leva. Som jag slitit med plugget denna termin!

Nu kan participium coniunctum, ablativus absolutus och en massa kluriga deklinationer dra nåt gammalt över sig ett tag!

Efter tentan klädde vi granen till tonerna av en julsjungande gosskör och nu vilar något julsaligt över hela hemmet. I veckan ska jag koka lite chokladkola och baka en skinka, sen börjar arbetet med "projekt jul 2012" vara färdigt. Klapparna klara, puh. Barnen har visst varit riktigt snälla i år, vem kunde ana?

Tovade tofflor

2011-12-15T13:59:00.002+01:00

Förlåt mig, ty jag har virkat. Efter ett drygt års uppehåll tog jag åter upp virknålen och det var som om jag inte gjort annat under det gångna året (och handleden tog det bra!).

Det kliade i mig efter att få virka ett par tofflor att tova, och så blev det. Det här är ett mönster jag har gjort själv och resultatet blir alltid olika beroende på garnet och vilket tvättprogram man har på tvättmaskinen.

Jag har virkat tofflorna i halvstolpar och gjorde dem sådär löjligt stora så att man innerst inne tänker att, "det här kommer aldrig att bli bra." Sen in i tvättmaskinen, denna gång på 40 grader tillsammans med några handdukar i för att gnugga tofflorna lite extra. Och ut kom de - precis så som jag hade tänkt mig! Tofflorna ska bli en julklapp och storleken är en nätt damstorlek. Den virkade blomman och den sydda kanten har jag gjort i bomullsgarn.

Jag är nöjd. Hoppas att även den som får dem i julklapp också blir nöjd.

(Sist men inte minst är jag så otroligt glad över att äntligen, äntligen kunna publicera ett virkinlägg här på gamla virkbloggen som ju inte längre är så mycket till virkblogg. Kul, kul kul!)

Den här bloggposten innehåller nötkräm

2011-12-12T14:24:00.002+01:00

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

(foto: Unicef)

Bara kärlek

2011-12-11T20:11:00.004+01:00

Som jag skrev tidigare åkte jag igår ut till vår stuga för ett dygn med två härliga kvinnor, Maria och Ann-Helen. Att försöka beskriva den glädje, värme och kärlek som vårt fina dygn där präglades av är faktiskt svårt att sätta ord på. Den vackra soluppgången över snötyngda tallar och frusen sjö får visa hur fint allt var.

Vi har pratat om viktiga ting, om funderingar och drömmar, sånt som berör oss och sånt som är angeläget. Brasan har sprakat medan mörkret tätnat. Sent på kvällen badade vi i bastun nere vid sjön i skenet av två levande ljus. Sen pratade vi mera. Och ja, runt midnatt blev jag hes, men vi pratade lite mera ändå.

Efter en god brunch och den vackra solnedgången som syns på bilden bröt vi slutligen upp.

Det här är en helg jag ofta kommer att återvända till i tanken. Bara kärlek.

(HÄR några bilder på maten vi åt och åt och åt av.)

Vitt och fint

2011-12-09T21:33:00.001+01:00

Snön vräker ner och bäddar in allt så vitt och fint nu.

Lagom till att allt det fluffiga ramar in vår landsända åker jag och två kamrater till stugan för att äta, prata, umgås, sticka... ja allt sånt som man mår bra av tillsammans med vänner.

Vi ses på andra sidan stugvistelsen, då förhoppningsvis med nya foton i kameran och många maskor stickade. Lite hes kanske också, efter allt pratande.

I veckan

2011-12-08T13:53:00.003+01:00

Jo, men jag är ju här, fast jag inte hunnit skriva nåt de senaste dagarna. Och vad jag har gjort, det vet jag nog nästan inte.

Jag har jobbat lite, jag har pluggat en del och så har det blivit lite bakande också. Barnen och jag har bakat lussebullar och pepparkakor i veckan. Och vad gör man med dem? Ja, de flesta, de äter nog upp dem och det skulle väl mina barn helst vilja göra mest hela tiden.

Själv tycker är jag inte så förtjust i fika och hittar aldrig någon riktig anledning att fika. Man har ju så mycket annat viktigare att göra! Och är man lite hungrig är det väl bättre att ta en macka eller en frukt?

Mitt spanska (och fikalösa) arv visar sig nog där bla i en avsaknad av den fika-gen som verkar så välutvecklad och viktig hos de flesta svenskar.

Jag har fyllt år, också, i veckan. Min trettisjätte födelsedag gick tämligen obemärkt förbi. Vår rätt fyllda vardag stod i vägen, och det där med tårta... Det var den där outvecklade fika-genen igen då. Varför tårta när det egentligen bara är för sött?

Ett första ålderstecken visade sig redan runt 06.54 när jag vaknade och inte kom ihåg att det var min födelsedag förrän jag hörde Daniel säga till barnen att "idag fyller mamma år, barn!". Är barndomens absolut sista smula bortspolad från mitt liv nu? Inte komma ihåg att man fyller år, ens!

I eftermiddag ser jag fram emot att få skotta lite snö. Barnen har planerat att leka ute och jag tänkte hänga på, fast på trettisexåringars vis. Och de brukar skotta snö när de är ute.

Hoppas

2011-12-02T15:28:00.006+01:00

Åsa Anderberg Strollo slog ner som en debutantbomb med sin angelägna roman Bryta om för några år sedan som handlade om Minna som kämpade med att vara som en mamma åt sin psyksjuka mamma och samtidigt klara skolan, relationerna och annat som hör tonårslivet till. Jag tror tom att boken Augustprisnominerades.

Kunde Anderberg Strollo klå den superdebuten? Det kunde hon. I höst kom hon ut med sin tredje roman som heter Hoppas. Hoppas handlar om Jonna 16 år, som precis rymt från sin försupna mormor för att starta ett nytt liv i huvudstaden. Hon dimper ner i ett julstressigt Stockholm med stora planer på att skaffa sig ett jobb i en butik trots sitt unga utseende, sina trasiga jeans och taskigt grön- och rosafärgade hår. Att det inte går så bra för henne med jobbsökandet, är lätt att räkna ut.

Med bara en dryg hundralapp på fickan tvingas nu Jonna in i den dagliga kampen att hitta sig mat för dagen och tak över huvudet. Under sina irrfärder på ensamma nattbussar, i tunnelbanesystemets grottgångar och på obskyra fester lär hon känna Alex också är bostadslös och Elina, som bor i ett hemligt soprum. Tack vare dem hittar hon också Enter som är stadsmissionens hjälpverksamhet för bostadslösa ungdomar.

Den här romanen kryper under skinnet och är svår att lägga ifrån sig sedan man väl börjat läsa. Händelse länkas till händelse och man bara måste få veta hur det går. Historien griper tag och känns otroligt trovärdig; författaren måste ha jobbat mycket på researchen - jag köper personporträtten som fanns de alla på riktigt.

I en tid där fantasy- och vampyrromaner står högst på ungdomarnas läslistor fyller Hoppas ett stort tomrum. Vi behöver den här typen av litteratur för att öppna ögonen för hur vårt samhälle helt osminkat ser ut.

Ja, har du läst ända hit har du nog också förstått att jag verkligen tycker om den här romanen. Läs den, ge bort den till någon du känner!

Gilla förlag

Torsdagslunchen

2011-12-01T18:21:00.002+01:00

Ofta på torsdagar bjuder min pensionerade herr Granne och jag varandra på lunch. Idag var det min tur att rinna nedför gatan några hus och bli bjuden på lunch.

Det var några veckor sedan vi träffades och vi hade en del att ta ifatt. Men så kom vi in på döden-döden och det tyckte han inte var något trevligt att tala om så han sade: "Nä, nu pratar vi om något annat, nu pratar vi om poesi!" Så då gjorde vi det. Han tog fram Hjalmar Gullbergs samlade verk och så pratade vi lite om hans dikter och så läste vi några dikter för varandra medan Vivaldis toner smekte våra öron.

Sen gick jag hem och pluggade lite latin igen.

Gråt-november slut nu

2011-11-30T21:57:00.002+01:00

Så går årets november i graven och glittriga december står för dörren. För min del har november toppat listan som detta årets tår-tätaste månad. Jo, jag har gråtit lite, faktiskt.

Inte så mycket och inte för att något väldigt hemskt egentligen har hänt. Men jag har gråtit ändå litegrand.

En gång för att plugget var så svårt. Då fällde jag tre, fyra hopplöshetens tårar över anteckningarna.

Sen har jag gråtit lite för att jag känt mig så pressad och sliten åt flera olika håll - några tårar - ingen flod, nej inte alls.

En dag grät jag lite över en närstående som jag vill hjälpa så mycket mer än jag förmår. En tår eller två, bara. Mer är ju ingen idé - för vad hjälper tårar?

Sen grät jag lite igen över att plugget är så svårt. Hur svårt kan latin bli, egentligen? Mycket.

Det är inte farligt att gråta, kanske tom sunt att lätta på trycket? Melankoli och svåra stunder kan också vara rätt givande. Man tänker rätt bra då och reflekterar över saker bättre när man är lite sorgsen, eller hur? Glatt och skratt blir lätt lite ytligt i längden. En blandning av båda är nog bäst.

Nu är november slut för det här året och jag tänker att kanske det får vara slut med tårarna också, för det här året?

Jag hoppas december blir lite skrattigare och lite glittrigare. Här hemma har i alla fall barnens ögon börjat glittra lite mera idag - i morgon är ju stora dagen då man får öppna första luckan i adventskalendrarna!

Konsten att tala med en änkling

2011-11-29T21:25:00.003+01:00

Läs här, den här boken är bra!

Doug är bara 29 år när han förlorar sin livskamrat i en flygkrasch. Han trillar ner i ett svart hål av sorg och depression. Hans liv tappar styrfart och till på köpet dricker han för mycket. Allt i hans liv påminner om hans döda fru, vilket blir så svårt att han måste dricka mera.

Det är kanske inte helt lätt att förstå att en roman om en man som vältrar sig i sorg är både underhållande och tänkvärd, men det är verkligen Konsten att tala med en änkling. Boken är lättläst, faktiskt en riktig bladvändare, där ett tungt ämne skildras både tänkvärt och lättsamt på samma gång.

Som vanligt när det gäller romaner tilltalas jag av skildringar av människor och relationer och Jonathan Tropper är genial på detta. Jag gillar hur Dougs lite småtokiga familj porträtteras både avskalat och kärleksfullt. Det blir oväntade krockar mellan skildringen av en egocentrisk och småberusad mamma och den ömsinta kärleken han känner till henne.

Läsningen väcker många känslor; jag skrattar lite, jag gråter lite, jag känner igen mig och hela tiden roas jag.

Ska jag göra en jämförelse med något annat jag läst, tänker jag i första hand på de romaner av Tony Parsons jag slukade för tio år sedan. Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling fyller alltså ett litterärt tomrum här!

Kan det bli bättre?

Förlag: Gilla böcker

Helgen i bilder

2011-11-28T20:07:00.004+01:00

Här några bilder från Ebbas och min Stockholmshelg. Så fint vi hade!

Naturhistoriska museet och dinosaurieutställning. Här passade Ebba på att få med två skräcködlor på en och samma bild. Den ena lite mer utmärglad än den andra, dock.

Evolution. Från två av de mest primitiva "människorna" till evolutionen at its best - vår Ebba:

Efter en hel eftermiddag på museum blir man ju himla godissugen. Polkagrisar från julmarknad och så lite vanligt plockgodis - på en freeeedag!

Lördag eftermiddag och ett fullsatt Göta Lejon för att se musikalen Romeo och Julia. Vi fick inte fota föreställningen, men väl en suddig bild i pausen på nöjd åttaåring. (Fångad på bild med handen nästan i godispåsen. Godis idag igen!)

Efter musikalen, som verkligen var en höjdarupplevelse, var vi två glada tjejer som väntade på bussen utanför teatern.

Ett julpyntat Stockholm spred julstämning trots varmgraderna. Vi njöt av glittrande juleljus och stämningsfull julskyltning. Lite dyrshopping hann vi med och jag fick en tidig julklapp på stora varuhuset.

Idag såklart lite trötta efter en intensiv helg. Men vi har tappert tagit oss an våra respektive studier på våra lärosäten.

En oväntad semester

2011-11-26T21:26:00.001+01:00

Vår Ebba skulle till Stockholm med sin mormor i helgen. Tyvärr blev mormor sjuk och i brist på mormor fick jag med mycket kort varsel rycka in som vikarie istället.

Det blev att i all hast packa väskan för storstadsweekend med dotter. Inte helt tråkigt, för att uttrycka sig på norrländska.

Att se storstad med en åttaårings ögon ger extra glitter åt ens egna reseupplevelse. Allt är liksom bara bra och kul och nytt och stort och...

På ett och ett halvt dygn har vi hunnit med Naturhistoriska museet, en massa shopping på stora butikskedjor, presentinköp åt brorsan och många julpyntade skyltfönster.

Som pricken över hela helg-i:et avslutade vi lördagen med en fantastisk musikalföreställning med Måns Zelmerlöw i huvudrollen.

Full av intryck och med många kilometer i de tappra benen sover nu vår lilla solstråle.

I morgon reser vi hem. Fyllda av minnen och berättelser.

Julklappsverkstad

2011-11-21T19:57:00.003+01:00

Julklappsverkstan är i full gång på Annas resa! Därav den suddiga bilden, som föreställer något som någon ska få... Jag hoppas den blir glad.

I övrigt överlever jag bara just nu. Jag är inne i en otroligt intensiv pluggperiod och det känns som om jag inte gör annat än sitter vid böckerna nu. Emellanåt stjäl jag till mig lite tid för att jobba på julklappar och nästa projekt blir min första egendesignade stickning.

Over and out för denna gången.

När..

2011-11-18T19:05:00.004+01:00

...sommaren känns långt borta

...käkarna ömmar efter att ha bitit ihop hårt en hel natt

...och samtidigt drömt uteslutande om latinska satsförkortningar

Det är då man ska ta fram semesterbilderna från sommaren och minnas härliga dagar.

Nu är bastun varm och dit ska jag gå ner. Helt på egen hand.

...

2011-11-17T20:25:00.002+01:00

Jag kunde inte låta bli att släppa pluggböckerna ett ögonblick när denna vackra solnedgång uppenbarade sig härom eftermiddagen. Solnedgångar som sådana är magiskt vackra, det är bara lite synd att de kommer så tidigt på dagen nuförtiden.

Annars knallar vi på, vi i den här familjen. Jag ser fram emot en helg utan några som helst happenings (har tom tackat nej till galej) och tänker sticka näsan djupt ner i min latinska grammatik och eventuellt på sin höjd baka lite bröd eller sticka en stund när jag inte renskriver mina föreläsningsanteckningar.

Sist av allt måste jag bara bjuda på den lapp jag hittade på skrivbordet häromdagen:

Själv konstaterar jag att lappens undertecknad, en åttaåring med författardrömmar, verkar besitta en utomordentligt god hantering av det svenska språket. Helt objektivt, alltså. Jag är ju svensklärare, så jag borde väl veta?

Tur man är bäst, för man verkar ju vara rätt sur ibland även om man kan glädjas åt att man är glad också emellanåt...

Bloggandets dilemma:

2011-11-14T16:14:00.003+01:00

Jag hade precis skrivit ett rätt självutlämnande inlägg och skulle publicera det. Plötsligt puttrade köttfärssåsen alldeles för livligt på spisen och innan jag rört färdigt i den hade eftertankens kranka blekhet nått mig och jag raderade hela alltet.

Ni snuvades på underhållning och jag behöll min integritet en smula. Tråkigt kanske egentligen?

För övrigt var lördagens föreställning med Cirkus Cirkör lika bra som jag hade hoppats på och förväntat mig. Vi hade en mysig kväll och barnen satt som tända ljus de två timmar föreställningen varade. Det var nog det bästa, att vi alla fyra hade en trevlig helkväll tillsammans.

Det blir en magisk kväll

2011-11-12T13:37:00.002+01:00

Det blir en magisk kväll ikväll. Vi ska gå på Cirkus Cirkörs föreställning "Wear it lika a crown". Mina förväntningar är osunt höga. Den minnesgoda bloggläsaren minns kanske att jag redan sett fyra Cirkörföreställningar varav en av dem två gånger. Jag är ett fan, alltså. Men så vet jag ju nu av erfarenhet att musiken brukar vara super, cirkusnumren helt otroliga, hela uppsättningen något helt extra och som grädde på moset serverade de en tankeväckande berättelse som lyfter föreställningen ytterligare.

Det blir också magiskt att hela familjen går tillsammans på föreställningen. Men först går vi allihopa på restaurang. Mysigt.

Klicka nu på filmen och se vad vi har framför oss!
(Det ska visst finnas platser kvar till morgondagens föreställning...)

Nu, alltså!

2011-11-11T09:30:00.003+01:00

Jag borde verkligen, verkligen, verkligen plugga nu. Men ändå hamnade jag här. Skulle bara kolla lite på kurswebben och råkade slira in på några bloggar och till slut min egen och så såg jag att jag ju inte uppdaterat på länge. Och då tyckte jag att det var dags att göra det, trots att latinböckerna ligger här bredvid mig och tittar uppfordrande på mig.

Det är bara det att det är lite, och egentligen inte lite, utan faktiskt mycket svårt med plugget nu. Jag tycker inte att jag fattar nåt och tentan närmar sig med stormsteg och jag bara går och tänker negativa tankar om hur lite jag fattar av allt jag inte fattar.

Sen fattar jag att det är otroligt dumt att tänka så. Att jag egentligen skulle tänka att nu gör jag det här! nu klarar jag det! nu ser jag till att fatta! Så jag försöker lite halvhjärtat att tänka så men så blev det så att jag hamnade här vid tangentbordet med en bubblig coca-cola med några isbitar i ett glas bredvid mig och på det viset klarar man inga tentor.

Så nu. Nu stänger jag av datorn och öppnar latinboken. Nu, alltså. Nu!

Stickade vantar

2011-11-08T16:03:00.002+01:00

Här är två vänner till baskern som inte ville bli en basker. Det är alltså Ebba som har fått ett par stickade vantar. Liksom baskern är även dessa stickade i ekologisk ull och de har fått en fläta på ovansidan. Denna gång har jag dock inte tvättat dem i maskin och för att matcha baskern fick de en påsydd filtblomma.

Vår familjs lilla Ebba-blomma blommar alltså för fullt nu trots att hösten är grå och mörk.

Pluggarbloggen

2011-11-05T15:26:00.002+01:00

De e mycket nu, de e ju det, asså...

Ska du göra en kvalificerad gissning på vad jag gör större delen av min vakna tid, så gissa på att jag sitter framför vid skrivbordet framför latinböckerna. Skulle jag inte göra det kan du gissa på att jag är ute och promenerar. Min rygg protesterar högljutt över att sitta vid skrivbordet hela dagarna och för att göra den lite gladare promenerar jag ofta och mycket. Bara i veckan har jag hunnit avverka två mil och det känns ju hurtigt.

Men! Vi har klämt in högklassigt umgänge också! I torsdags, på eftermiddagen, åkte vi ner till Umeå för 24 gourmettimmar hos de bästa av vänner. Vi åt, och åt, och åt och efter att ha ätit lite mera så åkte vi hem. Mellan måltiderna planerade vi vad vi skulle äta när vi ses igen om åtta veckor. Det blir nog gott.

Ikväll fortsätter vi umgänget och ätandet hos andra vänner. Det blir också både gott och trevligt.

Efter denna mikropaus vid bloggen återgår jag till latinstudierna nu. En del av mig tycker att det är förfärligt att sitta och plugga en lördagseftermiddag. En annan del av mig tycker att det väl är det absolut bästa man kan göra. Att förkovra sig måste väl vara bland det mest meningsfulla man kan ägna sig åt? Int ä de så synd om mig, int.

Lite om bra barnböcker

2011-11-02T17:42:00.003+01:00

Jag ville skriva ett inspirerande inlägg som skapar lässug och en tur till biblioteket för er som har barn och gillar att mysa under högläsningsstunder med dem.

Men orden tryter och likt en prövad skolelev under recensionstvång vill jag bara skriva "Den var bra! Fem av fem möjliga!". Och det är ju inte så konstruktivt.

Ganska nyss kom Pija Lindenbaum ut med ännu en Gittan-bok. Den kluriga titeln Gittan gömmer bort sig väcker läslustan och kanske är det just den här Gittan-boken som både barnen och jag gillar mest. (Det är här "Fem av fem möjliga!" kommer in i bilden.)

Som vanligt hamnar Gittan i en situation som hon löser på sitt egna Gittan-vis och det lite försiktiga barnets perspektiv hamnar i fokus. Att hon dessutom gör något lite dumt och får skämmas en stund skapar igenkänning och boken blixtrar till en smula. Raben och Sjögren

En gammal goding, men som är ny för oss (den kom ut 1980), är Roald Dahls Herr och fru Slusk. Roald Dahl är en av min barnd0ms favoritförfattare och han kvalar nog även in på mina barns favvoförfattarlista vid det här laget.

Herr och fru Slusk är två riktigt äckliga sluskar som gör allt för att göra livet surt för varandra. Det är inte nog med det, de har apor i en bur på gården som de tvingar att stå på huvudet och varje vecka smörjer herr Slusk in ett träd med klistret Klister-o-klibb för att fånga fåglar att göra en fågelpaj av. Stackars djur!

Bokens behållning är de kluriga knäppigheterna som händer men också språket som kittlar fantasin hos både stor och liten, men också vuxen. Här ett härligt citat av fru Slusk: "Jag ska nog drämma till dig, din drummel, skrek hon. Jag ska drumla till dig, din drammel! Jag ska gnylta till dig, din gnältare" Jag ska gnälta till dig, din gnyltare!"

Åttaåringen i familjen läser och roas och för sexåringen i familjen är boken en bra introduktion i kapitelböckernas nya värld. ("Den var bra!")

Livet, livet och vårt brandsäkrade kylskåp

2011-10-31T21:00:00.002+01:00

I teorin tycker jag verkligen om hösten. I praktiken tycker jag ofta att den känns rätt tung. Lite som nu. Det är mörkt, fuktigt och ganska mycket ter sig kämpigt.

Jag längtar efter lite snö. Att vakna en morgon och häpna över att världen blivit vit och ren helt plötsligt. Känna sig som ett barn på nytt, kasta en snöboll och susa fram på min spark.

I väntan på vitt går jag till kylskåpet och tar mig en chokladbit till. Sådär liksom i medicinskt syfte. Jag tänker att det nog kan vara bra att tanka upp med lite sånt där måbra-grejs som ska finnas i chokladen.

Nämnda kylskåp, i vars ena hylla det huserar allehanda olika chokladsorter, blev idag framdraget och brandsäkrat.

Jobbdagen har dominerats av brandsäkerhetsutbildning och jag tror inte att någon gick oberörd därifrån. Vi har identifierat potentiella brandrisker på jobbet och i hemmet, lärt oss om brandsläckare, brandvarnare och hur fort eld sprider sig.

En potentiell brandrisk är damm i kombination med varma ställen och baksidan av kylskåp är en sådan. Baksidan av vårt kylskåp är inte dammsuget sedan vi ställde dit det för åtta år sedan och efter middagen idag kände jag att vi bara var tvungna att dra fram det omedelbart.

Detta innebar att vi först tvingades tömma det. Att sedan dra fram det var heller inte helt enkelt. Att knuffa tillbaka det var ännu svårare. Väl framdraget visade det sig inte vara särskilt dammigt där, och om det var bra eller dåligt är lite svårt att säga. Kanske det hade varit roligare om det verkligen hade varit urdammigt där? Nu blev det lite av ett aniklimax, måste jag erkänna.

Däremot hittade vi ett droppande rör där som faktiskt orsakat en liten vattenskada. Nu åtgärdade vi röret och det kändes som att mitt spontana kylskåpsframdragarprojekt faktiskt fick ett bra syfte i den här mörka, trötta och rätt gnälliga måndagskvällen.

Tillbaka till livet, livet. Min man och jag pratar mycket om det nu. Om hur vi ska lotsa våra barn på bästa sätt genom toppar och dalar och om hur vi själva lever det. Om vad det innebär att leva det och vi konstaterar att det ju inte alltid är så roligt. Just nu, när det är lite uppförsbacke, försöker vi krydda det med roliga saker. I helgen väntar en liten resa till vänner, nästa helg ett roligt evenemang för hela familjen, vi fantiserar om sommarsemester och börjar planera och så tickar livet sakta fram för oss.

Kanske snön ligger där en morgon innan vi ens vet ordet av?

Baskern som inte ville bli en basker

2011-10-28T15:30:00.006+02:00

Det började redan för flera veckor sedan. Jag skulle ta mig an ett enkelt stickprojekt och tänkte att en basker till Ebba kunde bli lagom. Så hittade jag ett mönster på en blogg någonstans och skrev ut det.

Det blev problem på problem och jag rev upp och rev upp. Svor en del gjorde jag också. Till slut insåg jag att det nog var fel på mönstret och trots att jag aldrig tidigare stickat runt, runt på rundsticka fick jag nu navigera helt på egen hand i baskerstickarland. Det blev lite sådär. Jag fick riva upp fler gånger och börja på nytt. Mitt "enkla" projekt kändes som ett djupt och stormigt hav. Garnet stretade emot och ville verkligen inte bli en basker.

Nåväl. Till slut blev det detta.

Det syns inte på bilden så bra, men baskern blev jättestor. Med en jättestor basker är det svårt att springa, hoppa och leka för den vill bara åka av eller ner över ögonen. Glad var ungen ändå, men visst vore det bättre om den var lite mindre?

Helt modigt slängde jag in den i tvättmaskinen. Lite dumt gjort, såhär i retrospektiv. Ut kom en liten hoptovad boll som vid första anblicken inte såg ut att ha någon framtid. Så började ett dragande och slitande och formande i baskerbollen som pågick nästan hela kvällen. Jag ville mycket, men den ville inte alls bli en basker.

Sen spännas upp på gammal lekmatta för att torkas på varmt golv över natten.

Och se! Det blev något baskerliknande till slut.

Kanske lite liten, men ändå! Jag vann striden mot baskern och med några filtblommor runt kanten kanske den också kan bli en riktigt älskad basker till slut.

Den ska nog se att livet allt är värt att leva!

Lite suck och ett och annat stön

2011-10-25T14:36:00.003+02:00

Det har kört ihop sig nu. Mina kurser går på högvarv och nog visste jag ju tidigare att oktober-november skulle bli väldigt intensiva månader, men när jag hamnade mitt i det blev jag ändå förvånad. Att latin är sjukt svårt visste jag sedan innan, men ändå blir jag också lika förvånad över det när jag stöter på problemen.

Jag sitter här och suckar framför datorn och stångar min panna blodig mot verbformer och konstiga ord som känns som att de aldrig kommer att fastna. Jag önskar också att jag hade en egen pluggarvän jag kunde klaga lite med, en sån som kan hjälpa mig när jag kör fast och blåsa lite liv i latingnistan när det går trögt.

Sen är det annat också som skaver och nöter. Sånt man inte kan skriva om här. Sånt som bara nära vänner kan få reda på.

Och det ordnar sig väl, alltihopa, det gör det väl. Men mitt i allt kan det vara svårt att se skogen för alla träd.

Men annars är det bra, typ. Utåt ler jag.

Mitt perfekta liv

2011-10-23T21:50:00.004+02:00

Macys pappa har ganska nyss gått bort och både hon och hennes mamma kämpar på var sitt håll för att hålla uppe fasaden inför sig själva och varandra och inte falla i bitar av sorg.

Medan mamman nästan håller på att jobba ihjäl sig pluggar Macy ordkunskap på sommarlovet medan hon är på sitt urtrista sommarjobb på biblioteket. Hennes liv är på ytan tråkigt perfekt,m en själsligen står hon helt stilla. Genom en slump träffar hon Delia som förestår en kaosartad cateringfirma och blir erbjuden jobb där. På cateringfirman lär hon känna fyra andra ungdomar vars liv i alla fall på ytan inte verkar perfekta och de öppnar dörrar Macy annars aldrig hade stött på.

Macy och ursnygge Wes får en särskild kontakt och för första gången kan hon sätta ord på de känslor hon burit inom sig sedan pappans död.

Naturligtvis duger inte de nya vännerna för Macys mamma och Macy tvingas välja mellan att leva efter mammans normer och det nya spännande liv de nya vännerna erbjuder henne.

Lika söt som boken är på omslaget, lika söt är handlingen. Detta är en pralin i ungdomsbokssammanhang där tonårens sökande efter ett eget jag är i fokus, förpackat i en söt historia som, trots sin söta yta, för den skull inte blir kladdig. Tunga ämnen är lättsamt förpackade och läsningen förblir trevlig hela vägen.

Raben Sjögren

Tillbaka igen!

2011-10-23T21:40:00.002+02:00

Det blev ett långt och inte alls planerat uppehåll här på bloggen. Förra helgens Stockholmsvistelse blev till en intensiv vecka här hemma och först nu har jag väl kommit ikapp någorlunda för att andas in och andas ut och sammanfatta veckan i några rader.

Min pluggtermin hand i hand med latinet har med råge passerat halvtid och äntligen har några poäng börjat trilla in. Fler kurser har också startat och nu startar en intensiv pluggperiod där det bara är att hålla i hatten och spänna ögonen i grammatiken. Lättare sagt än gjort oftast.

På bilden en lejoninna porträtterad av Nick Brandt i Fotografiskas senaste utställning. Den småtaskiga mobilbilden är allt jag kan bjuda på av denna fantastiska utställning som verkligen berörde.

Lejoninnan kanske också är en bra symbol för hur jag känner mig när det gäller mina barn; som en lejoninna vakar jag över deras väl och rättigheter.

Mitt bröd, mitt bröd!

2011-10-13T21:31:00.002+02:00

Bakgrund: Jag är en av mycket få personer som är allergiska mot råg. Som jag tidigare nämnt, finns det endast ett grovt bröd i butikshyllan (här i Piteå) som inte innehåller råg. För övrigt kan jag tillägga att många vita bröd också har råg i sig.

I över tio års tid bakade jag ett och samma bröd. Varför just samma bröd? Jo, det var enkelt, riktigt gott och härligt grovt. Tilläggas bör att jag under dessa dryga tio år inte riktigt heller unnade mig att känna efter om jag inte möjligtvis var lite less på brödet. I vintras tog det till slut stopp. En macka till med brödet och jag smällde till nån. Efter det har jag tuggat köpebrödet tills också det stod mig upp i halsen.

Men nu! Jag tror att jag hittat lite av en lösning. Kolla bara så gott det ser ut!

Igår trillade jag över ett superenkelt recept på ett bröd som inte ens behöver knådas. På kvällen rörde jag ihop en deg, eller snarare smet, med pyttelite jäst, kallt vatten och det mjöl jag ville ha. I morse pyste och puttrade det i bunken som stått på köksbänken hela natten. Litegrann som en surdeg light, kan man säga.

Sen, dra lite i degen och så jäsa lite till och sen in i ugnen. Ut kommer grova, sega och nästan lite syrliga bröd. Alla i familjen förtjusta, men kanske mest jag. Vår brödframtid? Ja, kanske.

Så en bild på den vackra höstbukettfrån igår som maken och jag firade vår nionde bröllopsdag med. Bukett och present och vackert kort från barnen. Alla glada.

Vi fortsätter nog att vara gifta i minst en nio år till eller så, om jag får bestämma.

I helgen reser jag iväg igen. Det blir en tur till huvudstaden tillsammans med en vän. Mycket trevligt!

Jag fortsätter att frälsa världen...

2011-10-12T21:20:00.004+02:00

...med mina hemgjorda handledsstöd för bättre ergonomi vid datormusen. Frågan är bara om världen vill bli frälst av mig i detta ärende?

Nåväl. Två av mina bästa vänner har de senaste veckorna fyllt år och i deras respektive brevlådor damp det ner ett risfyllt paket som alltså visade sig vara Annas egensydda handledsstöd. Båda två är mycket uppmuntrande och artiga kvinnor och tackade hjärtligast för sin present. På bilden A-Ls present. C fick en annan, liknade, men med sin begynnelsebokstav broderad. Jag hoppas de blir använda även om jag misstänker viss skepsis i frågan.

Om du inte hängt med tidigare i detta, så har kombinationen av ont i min handled och en del sittande vid datorn väckt idén om att tillverka ett stöd för att avlasta handleden vid datormusen. Själv är jag löjligt förtjust i min lilla risfyllda tygkorv som inte bara är skön att vila handleden på, utan också fungerar avstressande att fingra på när jag klurar på obegripliga meningar på latin.

Annars har veckan spurtat på i hiskelig fart. Är det redan torsdag i morgon? Men det blir bra. Jag ser fram emot att få bjuda två härliga kvinnor på lunch, som jag faktiskt lärt känna tack vare både min och deras bloggar.

De ska få soppa och hembakt bröd. I brist på hushållsassistent lånade jag hem en bok om bröd man inte behöver knåda. Det blev mycket, mycket billigare än att köpa assistent för fem tusen kronor. Redan nu står en deg-to-be och jäser i köket.

Härlig helg

2011-10-09T13:32:00.002+02:00

Den är inte slut ännu, denna helgen. Men än så länge har den varit späckad av särdeles trevliga och mycket sociala händelser.

På fredagen var barnvakten bokad och jag och maken gick ut på var sitt håll. Han på after work med vänner och jag på middag med bokklubben.

Lördagen öppnades stort med familjeutflykt i skogen. Varför gör vi inte sånt oftare när alla tycker att det är så trevligt? Det behöver ju inte bli särskilt ambitiöst. Vår spontana picknick innehöll Coca-cola, festis och kanelbullar från Statoil.

Sen middag hos vänner där vi bjöds på god mat och mycket trevligt umgänge. När vi kom hem sa Ebba att det var den trevligaste lördagen hon någonsin haft. Vi andra kunde hålla med.

Idag hänger jag hemma. Jag har läst söndagsDN länge och barnen leker med kompisar.

Jag har bakat också. Bröd bakade med supermjölet Manitoba Cream. Jag har inte smakat dem ännu men visst ser de lite fluffigare ut än de brukar.

Att inte tåla råg (=det finns bara ett enda grovt bröd att välja på i butikshyllan som inte innehåller råg) i kombination med att ha ont i handleden (ont att knåda) gör att jag bara inte fattar att jag inte äger en hushållsassistent. Den förra kördes sönder efter åtta år i trogen hårdtjänst.

Högst upp på önskelistan i år: En hushållsassistent. Helst en som klarar degar på en liter.

Garnbutik i Santiago

2011-10-06T16:28:00.001+02:00

Det var en märklig eftermiddag i mitt liv, den dagen då jag besökte Santiagos garnbutik. Jag tar det från början;

Jag var ute på stan sista kvällen och skulle shoppa det sista inför hemresan. I snabbköpet, där jag köpt en flaska vin och lite delikatesser att ta med hem till Piteå, fick jag av någon anledning ( av kassörskan) ett paket Corn Flakes, ett trepack Mariekex och en liter juice. Det ingick i köpet, sa hon. Konstigt.

Nåväl, jag bar med mig de oönskade varorna jag inte skulle ha någon nytta av. Kassen blev tyngre och tyngre och armen likaså, kändes det som.

När jag kommit så långt som till garnbutiken hade jag ont i handen av kassens smala handtag (tänk utländska prassliga påsar).

I garnbutiken stod jag länge och suktade. Efter ett tag kom tre spanska husmödrar in, livligt diskuterande garnkvaliteer och virkmönster. Jag kände stilla samförstånd och tänkte att garnintresse kan förena trots vitt skilda geografiska hemvister.

Nu kände jag också att jag bara måste göra mig av med Corn Flakes, trepack Mariekex och juice ( Corn flakespaketet syns på bilden), så jag frågade husmödrarna om de ville ha dem.

Visst kunde de tänka sig mina varor, men var det inte bättre att jag donerade min gåva till nunnorna i klostret längre ner på gatan? Sagt och gjort. Jag gick över till klostret och en rätt överraskad nunna tog emot min sällsamma gåva bestående av flingor, kex och juice.

Det kliade i fingrarna efter att få ta en bild på nunnan som såg ut precis som en stereotyp av en, just det ...nunna. Men nä, det kändes fel.

Lätt i både sinne och packning traskade jag så hemåt medan jag funderade på den lite speciella situation jag just varit del i. Strax därpå mötte jag en man som sa "att vet du, Santiago är en magisk stad".

Jo, det är nog en magisk stad och just då fick jag vara en del av magiken.

Stickade sockar till mig

2011-10-05T15:46:00.006+02:00

Här ett par sockar som jag stickat till mig själv. De är riktigt tjocka och mer hasa-omkring-hemma-i-sockar än sådana man har i vinterskorna.

Av någon anledning blev det också vår familjs ickebetydande ord "muss muss" broderat på dem. Muss muss uttalas med något läspande uttal och sägs bara när man myser tillsammans.

Ebba frågade mig lite näsvist igår om muss-muss är det enda jag kan brodera på strumpor och ja, det kanske det är? HÄR kan du kika på mina förra muss-muss-sockar. Ett tema hos mig, verkar det som.

Sockarna är stickade i ekologisk ull med stickor 5,5 och så har jag virkat en uddkant längst upp i bomullsgarn. Jag har inte följt något mönster, utan bara stickat på lite efter gehör. Apropå den virkade uddkanten; jädrans så kul det är att virka. Om jag när jag stickar hela tiden famlar i mörker så är att virka liksom att komma hem.

Okej, nu får det bli kallt!

Kul och mindre kul läsning

2011-10-04T18:35:00.004+02:00

Boktemaveckan lider mot sitt slut här på bloggen och idag ska jag fatta mig kort om två böcker jag läst under veckan.

Till bokklubbsträffen på fredag ska vi ha läst Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Romanen är en skräckis och vore det inte för att vi ska diskutera just den boken, skulle jag aldrig ha läst den. Men det är jag glad för att jag gjorde, för Döden på en blek häst är en sällsam romanpärla som både fångar mig, skrämmer slag på mig och får mig att tänka att författaren måste vara en riktigt smart människa. Välskriven är den också.

Författaren bloggar på Alla har en bok inom sig och även bloggen är värd ett besök.

Mindre inspirerande var dessvärre Jag vill bara att du gillar mig av Ingrid Olsson. Upplägget är lysande; ett gäng karaktärer i samma klass på gymnasiet porträtteras i varje kapitel, som en slags novell för varje person. Man får liksom gå i personens skor ett tag och titta in i hans/hennes liv för en stund.

Tyvärr blir karaktärerna platta och ointressanta och om romanen blir tråkig tom för mig som är rätt van läsare, tror jag att den som litteratur skrämmer bort målgruppen unga vuxna. Synd, när det kunde ha blivit riktigt bra. Jag saknar också någon slags gemensam nämnare som knyter samman de olika ungdomarna i boken.

Snart lite stickinspiration på Annas resa!

Barnböcker + appar = sant?

2011-10-03T18:31:00.004+02:00

Sitter ungen framför skärmen nu igen!? Är spelande det enda dom tänker på nuförtiden? Eller...?

Nä, han sitter ju och läser en bok, ju. Det här är framtiden, govänner! (Jo, och det är bara att hålla i sig.)

Rabén och Sjögren har släppt ett gäng appar för barn och vi har fått testa ett par stycken. Ville älskar Megakillen-appen som både är som en riktig bok man kan bläddra i, men också har spel och pyssel för barn.

Lilla kotten-appen kan man både läsa precis som den bok den är, men också få uppläst av självaste Barbro Lindgren. Kotten-böckerna har en särskild plats i mitt hjärta och visst är det en krydda att få höra Barbros behagliga röst till de vackra bilderna.

Halvans pekboks-app funkar bra för Ville som håller på att lära sig att läsa. Han trycker för att höra hur ambulansen låter och sen för att få ordet "ambulans" uppläst medan han försöker ljuda för sig själv. När vi hade en fyraåring på besök här hemma satt hon länge, länge och tryckte mellan alla bilderna i Halvan-appen. Lite mer än bara en pekbok alltså; här händer det liksom mer än att bara bläddra boksidor.

Vad tycker vi då? Jo, men bra! Det känns visserligen lite konstigt för familjens trettifemåring (undertecknad, alltså) att ligga i sängen och läsa från skärmen på iPaden istället för att hålla i en bok, men här är det nog bara jag som är stenålders och inte fattar nåt. Ville har helt klart fattat vitsen och roas av att bläddra genom att bara peka på boksidan.

Apparna är fina, färgglada och välgjorda och ett friskt inslag i floran av dåliga appar för barn (tänk trista Bamse-appen som känns som ett mindre föräldrarån).

Men priset då? Visst är de dyra för att vara appar (glöm att bara lägga ut sju kronor), men bra mycket billigare än en "riktig" bok. Lite värt, tycker jag och ser fram emot ännu fler appar att förgylla långa bil- och flygresor med. HÄR kan du läsa mer om apparnas pris och vad Norstedts säger om det.

Hos oss blir det tummen upp än så länge.

Angelägen läsning

2011-10-02T15:35:00.003+02:00

Ingen är väl hetare än Maria Sveland i kultursverige just nu? Hennes bok Happy, happy (om att bli lyckligare efter skilsmässan) om har slagit ner som en bomb i debatten och det skjuts hätska skott mot Sveland som (Gud förbjude!) skriver att hon mått bra av att skilja sig och att det finns ett liv bortom kärnfamiljen.

Idag är Maria Sveland intervjuad i DN och över vårt frukostbord i morse hann även vi diskutera skilsmässans vara eller icke vara i det Sverige som visat sig vara mer trångsynt och bakåtsträvande än vi trodde. Vi tyckte olika. Sen pratade vi och sen tråcklade vi ihop våra respektive åsikter i något som mer liknade samförstånd.

Nåväl. Det var inte den boken jag skulle skriva om. Maria Svelands Att springa har ganska nyss kommit ut på pocket och även har tar hon upp ett brännande ämne. Jag har sett fram emot att läsa boken länge och gav mig in i den med rätt höga förväntningar.

I centrum står trettonåringarna Julia och Emma som precis ska börja högstadiet. Julia bor i villa med sin kärnfamilj och Emma med sin ensamstående mamma i lägenhet. Vänskapen är innerlig men något lurar under ytan hos Julia som Emma inte kan sätta fingret på. Så småningom uppdagas att Julia är utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa och när hennes mamma tack och lov tar hennes parti och reagerar mot övergreppen sätts starka krafter igång i nätverket kring familjen. Mamman blir av med jobbet och vännerna sluter upp kring fadern, vars handlingar ingen kan tro är möjliga.

Det här är en mycket angelägen bok som tar upp aspekter av problemet som många flickor och kvinnor utsätts för idag. I viss mån känns den som en ögonöppnare för alla oss som sticker huvudet i sanden så länge vi inte själva drabbas. Den tvingar oss att inse hur samhällets strukturer funkar, men problemet är att den skjuter lite över mål.

Alla karaktärer är så stereotypa - antingen onda eller goda, ytliga eller megaintellektuella. Sveland vill få in så mycket i en och samma roman att det ofta känns undervisande och pekpinnande. Så synd, när en sån här bok verkligen borde bli ett vasst inlägg i debatten kring sexuella övergrepp. Nu blir det mer proppfullt och rätt karikerat. Så många kan nog skaka av sig sanningen alldeles för lätt efter denna läsning.

Veckas boktema fortsätter: bokklubben med i Vi Läser

2011-09-30T15:34:00.002+02:00

Den bokklubb jag är med i tioårsjubilerar i år och med anledning av detta fick vi besök av tidningen Vi Läser i somras. Nu är numret ute i butikerna och jädrans så spännnade det var att öppna tidningen som vi är med i!

Vi är åtta bokläserskor i bokklubben och var åttonde fredag träffas vi för att prata om den bok vi läst. Kanske det inte är just boken som lockar mest alltid, utan att träffa de andra kloka kvinnor som är med i klubben och prata över ett glas vin och god mat. Utan män. Utan barn. Bara lämna allt för en garanterat trevlig kväll.

Tyvärr finns inte artikeln att länka till på webben, men köp tidningen! Garanterat bra läsning för bokälskare (även när inte min bokklubb är med ;).

En rädd och en söt

2011-09-29T13:51:00.002+02:00

Höst, bokmässetider och många nya titlar ut på marknaden. Ja, här på Annas resa är det boktider nu. Handarbetandet får stå åt sidan medan jag läser. Kurslitteratur (gäsp), ungdomslitteratur, skönlitteratur och högläsningslitteratur med barnen.

Här hemma har vi numera två favoriter som går varma om kvällarna. Mesta favoriten hos mig blir Hej rädd av Joar Tiberg med bilder av Yokoland. Den handlar om rädsla. Alla kan vara rädda; mammor, pappor och barn. Man kan bli rädd för en dröm, eller när det regnar väldigt hårt och länge. Några kan vara rädda för att säga att man är rädd. Någon kan vara rädd för att inte ha tillräckligt fint hemma.

Enkelt men med stor igenkänninsfaktor läser vi och sen pratar vi om rädlsa. Vad är du rädd för och vad är jag rädd för?

Barnen (även familjens åttaåring) fastnade direkt för Kubbes museum av norska Åshild Kanstad Johnsen.

Kubbe samlar på allt (och här har vi stooor igenkänningsfaktor hos vår åttaåring!). Han har så många fina skatter hemma att han nästan inte ryms längre (samma som hos oss då...). Då ordnar han ett museum. Sen blir han less på sitt museum och tar kort på alla skatter och samlar bilderna i ett fotoalbum.

Bilderna i boken är smått fantastiska i sin enkelhet. Man kan titta på dem länge och hel tiden hitta nya detaljer och gömda figurer. Vi läser och läser om. Kan det bli bättre betyg? Kubbe barnens idol just nu. Och söt är han också!
Rabén och Sjögren
AdLibris AdLibris Bokus Bokus

Om "Söta pojkar..." och livet med en fot i varje värld

2011-09-28T20:12:00.005+02:00

Det var ju inte en slump att jag valde att arbeta som lärare på gymnasiet. Jag gillar ungdomar. Unga människor på väg in i vuxenlivet som har en fot i barnsligheten samtidigt som de förtjust doppar tårna i vuxenvärlden.

När jag har med dem att göra i undervisningen ser jag bara den välpolerade ytan och kan bara ana (och minnas själv!) vad som rör sig i huvudena på dem.
Jag pratar om verb att böja, läxor att läsa och prov vi ska ha om några veckor.
De, föreställer jag mig, funderar föga på mitt gnatande medan tankarna letar sig iväg till den snygga killen i trean, om utifallatt lunchen ens kommer att vara ätbar idag, eller vilka kläder man ska ha på sig på fredag.

Att läsa ungdomsböcker känns därför som att få en tjuvtitt tillbaka in i tonårsvärlden. Lite i hemlighet, mycket nyfiket och med stor respekt läser jag ungdomsboksförfattarnas verk om livet i tonåren.

Moa Eriksson Sandbergs romandebut Söta pojkar är bara på låtsas blir en bladvändare jag både häpnar och ja, kanske lite grand förfasas över. Var det verkligen såhär? Romanen bygger på författarens egna dagboksantecknngar från det första året på gymnasiet och huvudpersonen Ella går från (pojk-)famn fill famn i jakt efter bekräftelse och att få förlora oskulden. Pojkarna passerar revy och kompisarna finns inte alltid där när man mest behöver dem.

Fram träder en på ytan kaxig tjej med skinn på näsan, men som innerst inne är skörare än man från början ser. Litegrand som en modern nittiotalslolita som testar sin sexualitet och på vägen både en och två gånger kör i diket.

Jag läser fascinerat. Hoppas, håller på bokens porslinshjältinna och önskar, önskar att hon ska klara sig ur varje pojkfamn utan att slå flisor på själen.

Jag ska inte berätta hur det slutar, för då blir det inget spännande för den som vill läsa den sen. Men jag tänker att jag snart måste tipsa mina egna elever big time om denna bok och andra viktiga ungdomsböcker och så sänder jag en stråle av tacksamhet för alla dessa fina och viktiga ungdomsromaner som kommer ut nu.
Var det så på min tid? Vi hade behövt dem.
AdLibris Bokus
Rabén och Sjögren

Hemma från Santiago de Compostela

2011-09-26T21:38:00.003+02:00

Så var vi hemma igen efter en bra vecka i Santiago. För den som har missat det så var jag och min kollega på kurs för spansklärare i norra Spanien. Vi hade fått ett EU-stipendium som bekostade alla våra utgifter (nästan. Inte shoppingen, tyvärr).

Mellan nio och två satt vi på skolbänken och gnuggade grammatik, kultur och ordförråd. Om eftermiddagarna bjöd skolan oss på guidade visningar i stan. Vi har gått, gått, gått. Sett, sett, sett. Men kul! Lärt oss massor.

Katedralen, som är slutmålet för horder av pilgrimer, dominerar stadsbilden. Den är enorm och mycket ståtlig.

Vi hade turen att få balansera på katedralens tak också! Här trippar jag högt över takåsarna. Jag kände mig som Madicken!

Sen har vi ätit massor också. Bara spansk mat hela dagarna. Vi har helt enkelt smakat oss igenom Santiago de Compostela.

Här på bilden färska snäckor stekta i olja, vin, vitlök... Kan det bli bättre? Det har också slunkit ner åtskilliga croissanter både med och utan chokladdoppning, vin, omeletter, färska spanska korvar och en och annan (eller ganska många) coca-cola, bland andra godsaker. Byxorna tighta när jag kom hem, aj, aj!

Så här roligt är det att gå i skola för spansklärare. Jodå!

Nu hemma igen och livet gick ju vidare här hemma utan mig - hur är det möjligt? Dock en hel del att komma ifatt både hemma, med pluggandet och på jobbet. Men det var det värt!

Vykort från Santiago

2011-09-21T10:47:00.001+02:00

Hej!
Vi har det bra! Vi äter gott! Dricker gott också! Vi ser intressanta saker och går massor! Fötterna värker! Men det är det värt! Skolan bra! Vi lär oss mycket!
Vi hörs snart!

MVH
Anna

Annas resa på resa igen

2011-09-16T09:29:00.003+02:00

Nu drar jag ut i världen igen.
Nåja, världen och världen... Det blir Spanien som vanligt. Spanjorskeådran i mig måste tillfredsställas ett par gånger per år och nu är det alltså dags igen.

Denna gång åker jag och Collegan på kurs en vecka. Vi har fått ett EU-stipendium som helt otroligt nog täcker alla våra kostnader för resa, boende och spanskkurs. Jag måste nypa mig lite i skinnet när jag tänker på att vi, som i vanliga fall har så kul tillsammans, nu ska få tillbringa en hel vecka på kurs ihop. Jag ser fram emot att få sitta på skolbänken och gnugga grammatik och prata massor med spanska - välbehövligt! (Som om jag inte satt vid skolbänken hela dagarna redan som det är nu...)

Kursen vi ska gå på hålls i staden Santiago de Compostela som ligger i nordvästra Spanien. Staden är mest känd som pilgrimsort och katedralen i staden är den mest kända byggnaden.
Hela staden Santiago de Compostela ligger dessutom på Unescos världsarvslista.

Vi ska bo tillsammans i en lägenhet och här är några bilder jag lånat från hotellets hemsida:

Helt okej om du frågar mig. Inte ens bara okej... Vi kommer att bo som drottningar!!! EU rules!

Och visst, jag har planer på att uppdatera bloggen under tiden. Så kika in här under veckan.

Grodmönstret

2011-09-15T20:57:00.003+02:00

Här på bloggen duggar det ju inte direkt tätt med inlägg om min virkning, tyvärr. Min onda handled (som ju inte är så jätteond längre) sätter fortfarande stopp för virkandet för min del och det är så jäkla synd! Att sticka är rätt trevligt, men att virka.. Ahh...

Däremot lever och frodas det mönster på virkade grodor som jag ger bort till de som är intresserade. Nästan varje vecka får jag förfrågningar på mailen från människor som vill ha mitt mönster och jag skickar glatt iväg det över hela Sverige. Hittills har jag skickat iväg nästan hundra grodmönster till intresserade virkerskor.

Ibland har jag också turen att upptäcka att någon visat sina egenvirkade grodor födda från mitt mönster på sin blogg. Bla Smålandsstickan har virkat grodor och fotat dem. Kika in HÄR för att se två mycket söta grodindivider virkade av Smålandsstickan.

Vill du också ha ett eget mönster till min virkade groda? Maila då mig på annasresa[at]gmail.com

Läser du detta och också har virkat en groda? Jag skulle älska att få se dem! Har du en blogg där du visar din groda så länkar jag gärna till den. Hör av dig!

Den som väntar på nåt gott...

2011-09-12T12:57:00.005+02:00

Som den boknörd jag är har jag en speciell relation till bokhyllor. Här hemma vilar jag blicken lika ofta på den som på tv:n som står bredvid bokhylla. Favoritplatsen är riktad mot bokhyllan och jag finner tröst i att svepa med ögonen över våra böcker. När jag mediterar sitter jag alltid framför bokhyllan och det kanske inte förvånar någon att jag har strikt ordning i bokhyllan och vet precis var varje bok står.

I flera år har jag trängtat efter bokhyllan med stort B och jag har hela tiden haft en bild av hur min drömbokhylla ska se ut. Tänk vitt, luftigt, väggfast, heltäckande och upp till tak. Så ungefär. Under tiden har vår gamla Billy i nittitalsrätt körsbär fått bära upp vår bokskatt, men tack vare att bokskatten hela tiden växer, mäktar inte längre Billy med att bära upp den digra samlingen volymer. Så synd... not!

Alltså har vi nu här hemma kommit fram till dagen då inköp av ny bokhylla snart ska iscensättas. Maken och jag mäter, funderar, skickar inspirationslänkar via msn till varandra. Lilla julafton, om du frågar mig.

Helst av allt hade ju bokhyllan gärna fått se ut såhär:

Detta är tyvärr inte förenligt med vare sig plånbok eller vardagsrummets planlösning, men vitt, luftigt, och från golv till tak, ska det nog bli ändå till slut. Bilden har jag hittat på fantastiska sidan Bookshelf porn, värd ett besök om man är bokälskare.

Hittills har vi kommit fram till att det nog är ett hyllsystem á la Elfa som passar våra idéer bäst. Nu återstår mätning och en liten marknadsundersökning innan vi slår till.

Sen nästa problem; hur kategorisera böckerna? En del av mig dras till att färgkoordinera böckerna. Harmoniskt och mycket snyggt. Min mer intellektuella sida säger att man ju absolut måste ställa böckerna i bokstavsordning efter författare. Hur göra? Tips emottages tacksamt! Kanske lite av varje? Kärt besvär.

Fortsättning, och förhoppningsvis bilder så småningom, följer!

Välkommen hem

2011-09-11T10:46:00.004+02:00

Jag har precis läst igenom, nej nästan slukat, Johanna Lindbäcks senaste roman Välkommen hem.

Den handlar om Sara som precis kommit hem till Luleå efter att ha bott ett år i London. Hemma är allt som vanligt men ändå inte. Livet i en småstad är lika förutsägbart och tråkigt som vanligt, men relationerna till vännerna har på många sätt förändrats. Värst av allt ändå är att träffa ex.pojkvännen Mattias som hon gjorde slut med innan hon reste. Hon lär också känna Adrian på jujutsuträningen och han väcker känslor i henne hon inte hade förväntat sig.

Det är härligt att läsa bra böcker och helt vanliga tonåringar som har helt vanliga liv med snälla föräldrar som inte missbrukar och som både tränar och satsar på skolan. Ofta tenderar ungdomslitteratur att handla om stora problem tecknade med vida penseldrag. Kanske tror många författare att det bara är genom att måla med de stora penseldragen som man tilltalar ungdomarna? Johanna Lindbäck gör tvärtom; de små känslorna får ta plats och hon gestaltar inlevelsefullt hur tonårstidens känslomässiga bergochdalbana gör små saker till rätt så stora för den som är mitt inne i det.

Det är här bokens styrka ligger. Det är den pricksäkra beskrivningen av hur det är att vara tonåring med allt vad det innebär, som gör att jag själv kastas tillbaka till hur det kändes att vara sexton, på det sjuttonde. Hur jag upplevde kärleken och hur det var att umgås med kompisarna. Det är sånt här som upphöjer en text från att vara skrivande till att bli ett hantverk. Jag är där, jag är hon.

Romanen bygger på rätt mycket dialog och det är här det tryter lite. Dialogen känns krystad och klämkäck och jag kommer på mig själv med att hela tiden tänka att såhär pratar inte ungdomar! Tyvärr skrev jag nog nästan exakt samma sak för ett år sedan när jag läste Johanna Lindbäcks Saker som aldrig händer, se HÄR.

Men visst kommer jag att sätta denna lilla godbit i händerna på mina elever. You bet! (som en av Johanna Lindbäcks romankaraktärer nog klämkäckt skulle ha sagt)

Förlaget: Rabén & Sjögren

AdLibris Bokus

Ett sånt nonsensinlägg att det inte ens finns någon rubrik som passar

2011-09-09T20:21:00.004+02:00

Jag önskar att jag kunde bjuda på något piffigt sprudlande inlägg med en färgglad bild till. Nu blev det inte så. Veckan har tagit ut sitt och den har varit särdeles intensiv. Men kul! Jag har fått känna att jag lever, men jag har gjort det med ett leende. Fotoinspirationen ligger i något hörn och skräpar och jag har fått för mig att jag inte kan ta en enda bild som är värd att se på, än mindre visa upp för någon annan.

Mina 25 jobbprocent har hittills varit fyllda till brädden och mitt pluggande har kommit igång på allvar i veckan. Mycket, men roligt och jag känner mig just nu rätt kär i mina latinstudier. Allt verkar så intressant och jag tycker redan att jag har lärt mig ganska mycket mer än jag kunde för bara en vecka sedan. (Påminn mig nu om denna lycka när jag tentaångestar järnet om någon månad...).

I helgen har vi inte mycket fler planer än att försöka köpa hem lite ved inför vintern och göra sista höstrustandet i trädgården. Kanske jag utmanar mig själv och knäpper någon bild också? Jag borde kanske hoppa på någon fotoutmaning för att ge mig själv en fotospark i baken. Finns det ens någon fotoutmaning där ute i cybern? Tips emottages tacksamt!

Lilla fredagspysslet

2011-09-04T15:55:00.002+02:00

Fredagkväll och fotboll på tv. Kan det bli tråkigare? Jag retirerade från tv-soffan och beslutade mig för att förena nytta med nöje. Min handled som har värkt mycket, mycket, värker nu lite, lite. Dock gör den sig fortfarande påmind och ska jag nu sitta vid datorn med latinstudier hela hösten krävs någorlunda ergonomi vid skrivbordet.

Alltså sydde jag ett stöd för handleden att vila den på för att avlasta så mycket som möjligt. Några tyglappar fick bli en cylinder som jag fyllde med ris och sydde ihop. Skön att vila handleden på och kanske får den också fungera som en sån där avstressande kramgrej man har sett här och där - den är svår att inte hålla på med när jag sitter vid skrivbordet.

Innan jag sydde ihop den broderade jag också på fri hand mina initialer i rosa.

Apropå broderi är jag i startgroparna för att starta igång ett stort broderiprojekt. Känns spännande och lite läskigt. Mer om det i ett annat inlägg.

Stekta gröna tomater

2011-09-02T18:08:00.005+02:00

Jag njuter av vardagshelgkvällarna (sug på den konstruktionen!). På lov och ledigheter känns en helg så fjuttig och jag brukar fråga mig hur en fredag kunde vara så efterlängtad, när det bara gäller en eftermiddag och två dagars ledighet. När man har ett helt lov framför sig ter sig två och en halv dag knappt värd.

Men så är det. Få saker är så ljuva som en fredag eftermiddag med hela helgen framför sig. Förra fredagen festade vi på tacos och ett glas lådvin - livskvalité.

I kväll stod oxfilé och rostad färsk mandelpotatis på menyn. Man kan ju tro att det smäller högt, men dagens huvudperson var den lågmälda doldisen som fick kaxiga filén att tvingas ta ett steg tillbaka.

Det började med att jag gick ut i växthuset för att hämta in lite grönt till vår ratatouille. Fem, sex gröna tomater hängde oinspirerat på sina kvistar i väntan på den sol som inte kommer att komma. Efter en snabb googling på "stekta gröna tomater" och bortklickande av alla länkar som handlar om den numera 20 år gamla filmen, hittade vi det vi sökte.

Här är det enkla receptet: vänd tomaterna först i ett vispat ägg och sen i lite mjöl. Stek i rikligt med olja. Salta och peppra. Klart.

Och så gott! Jag stekte några röda tomater också, men det blev inte alls lika goda. Mosiga och blöta. Men de gröna...! Ahh...

Några tända värmeljus på det och kvällen är biff (ursäkta ordvitsen).

Trevlig helg!

Slutet på mr Y

2011-09-01T19:20:00.002+02:00

Varför har jag inte tidigare hört talas om denna bok? Något måste ha gått snett i förlagets lansering av boken, när en sådan här skatt verkar ha gått många förbi.

Scarlett Thomas är en författare jag hittills aldrig läst eller hört om, men efter att ha läst Slutet på mr Y, fick jag mersmak.

Nåväl, när bokens huvudperson, doktoranden Ariel, hittar boken Slutet på mr Y i ett antikvariat blir hon helt begeistrad. Hon var säker på att boken var omöjlig att få tag på och ryktet säger dessutom att det vilar en förbannelse över boken. Att läsa den är förenat med döden.

Naturligtvis köper hon boken och går genast hem och läser den. I boken finns ett recept på hur man tar sig in i Troposfären, ett obegripligt ställe där man kan resa genom tiden och in i andra människors tankar. När hon väl besökt troposfären ett par gånger blir det riktigt farligt. Eftersökt av två män som säger sig vara från CIA tvingas hon fly för sitt liv i jakt på sin handledare som även han flytt efter att ha haft Slutet på mr Y i sin ägo. Slutet går att tolka på flera sätt och här hade jag behövt bokklubben att resonera slutet med.

Det är både välskrivet (om man bortser en något klantig översättning), smart och mycket spännande och mot slutet har jag svårt att göra annat än att bara läsa och läsa. Boken får mig att tänka på böcker som Vindens skugga (hemliga böcker med förbannelse vilande över sig), DaVinci-koden (flykt från skurkar i rasande fart och sen gömmer man sig i kyrkor litegrann också) och Den hemliga historien (universitetsmiljö, intressanta vetenskapliga resonemang, namedroppande av typer som Einstein och Newton). Helt enkelt en riktigt bra blandning!

Vara, göra, ha.

2011-08-30T17:53:00.004+02:00

Lite tyst här på bloggen. Jag tappade orden och funderade en hel del istället. Nu tror jag att jag har funderat klart. Mitt i mitt funderande kom jag på det kloka sätt att se på varandet här på jorden för oss människor, som en intressant kvinna redogjorde för mig för numera rätt länge sedan. Hon hade inte kommit på det själv, utan det finns en hel del forskat på ämnet också. Tesen lydde ungefär såhär:

Vi människor har tre sätt att definiera oss på, dels gentemot oss själva, men framför allt gentemot andra.

Vi kan definiera oss genom det vi har. De materiella ting som vi omger oss med är den typ av person vi vill bli sedda som och värderade efter.

Vi kan definiera oss genom det vi gör. Våra handlingar blir en del av den mask vi ser till att bli sedda med och värderade efter.

Vi kan definiera oss genom... eh, ja den vi är. Att bara vara får helt enkelt duga här.

De flesta av oss pendlar mellan dessa tre sätt att definiera oss, men visst ligger vi kanske oftast mest inom en kategori.

Fundera nu, var ligger du? Tycker du att du helt enkelt duger som du är, eller måste du köpa nya prylar för att du tror att andra tycker att du är snyggare/coolare/bättre då?

Själv vet jag att jag ofta hamnar i göra-delen av varandet. Jag känner mig duglig när jag får mycket gjort och presterar bra och måste påminna mig om att det oftast räcker med att bara vara. "Var, Anna, var!", brukar jag påminna mig själv om. Det är ju också så att det är när man bara är, som man kan ta vara på nuet i tillvaron.

Forskningen visar också på att det är just de människor som lever mest i "vara-delen" som ligger närmast sina ursprungliga jag. Du kanske helt enkelt inte behöver jaga kärlek och bekräftelse genom det du äger eller för den delen genom det du gör. Du duger som du är.
Svårt, va?

Barnvantar

2011-08-27T20:26:00.002+02:00

Så har även ett par vantar till Ville blivit klara. Nu kan det bli höst! Jag har inte följt något mönster till vantarna, utan har improviserat lite under resans gång. På stickor 5 lade jag upp 32 maskor, stickade resår och sen en enkel fläta på handryggen. I vanlig ordning tenderar tummarna att bli lite väl korta på de vantar jag stickar. Att jag aldrig lär mig! Garnet är ett ekologiskt garn som tyvärr ska sluta säljas.

Jag vet inte hur det ser ut i andra städer, men utbudet av ekologiska garner är tämligen begränsat här i Piteå. När man slutar sälja detta garn blir det bara Marks & Kattens ekogarner kvar att välja bland (inget ont om dem, men visst är det kul med mångfald).

Själv sitter jag nu i soffan, mätt och mycket nöjd efter en (som vanligt!) fantastiskt god middag hos vänner. Ni vet vilka ni är; tack för ikväll!

I morgon lunch hos andra vänner. Vi går visst bara från dukat bord till dukat bord nuförtiden. Oj, oj, inte såå synd om oss, nej.

Idag: självskryt deluxe

2011-08-25T12:56:00.002+02:00

Jag tänkte egentligen inte skriva om det här som hände igår. Jante stod i vägen, men så ändrade jag mig, för det som hände igår gjorde mig så alldeles otroligt glad och upprymd och jag vill dela det med alla. Det var faktiskt nästan som en scen i en film. Och jag fattar att detta aldrig mer kommer att hända igen.

Alltså. Jag var på jobbet och skulle ha dagens sista lektion. När jag dyker upp i korridoren och min klass (en trea) får syn på mig börjar några faktiskt att applådera (!). Jag låser upp klassrummet, vi går in och jag säger: "Ja, det blev så att jag fick ha er i år också."

Då applåderar hela klassen.

Jag fäller en tår av rörelse och lycka medan applåderna fortsätter och känner mig lite som om jag är en karaktär i Döda poeters sällskap eller kanske hellre Mona Lisas leende (Julia Roberts är ju snyggare än Robin Williams). Sen blir allt nästan som vanligt och vi börjar prata om vad vi ska jobba med den här terminen och hur nationella provet blir och hur allas sommar har varit.

Men resten av dagen förblir mina mungipor lätt uppåtvinklade och jag bär med mig det filmiska mottagandet som en söt karamell att suga länge på. Helt magiskt.

Vi fann en skatt idag

2011-08-24T20:29:00.003+02:00

Att säga att jag är sjukt trött efter tre intensiva dagar på jobbet är nog dagens största underdrift. Risken för att sjunka ihop i soffan efter middagen och sedan inte kunna ta sig upp, var överhängande.

Men det var en vacker kväll här i Piteå. Daniel klippte gräset och barnen var ute, så hur det nu kom sig så befann jag mig i alla fall plötsligt ute i trädgården. En blick upp mot vårt ändå rätt så unga äppelträd visade sig bokstavligen bära frukt och innan vi visste ordet av hade barnen och jag plockat två korgar fulla med äpplen. En sån skatt! Och riktigt goda, inte alls sura.

Så blev en trött kväll riktigt lyckad. Äppelplockningen och solens sneda strålar gav ny kraft så jag sågade ner mitt livs första träd av bara farten. Nu är vi ett pilträd fattigare här på vår gård. Jag gillade verkligen pilen, men de som förstår sig på sade att det stod alldeles för nära husgrunden för att på sikt inte ställa till besvär. Nu är pilen borta och jag kan skriva trädfällare på visitkortet.

Men nu. Nu blir det en kopp yogi-te. Välförtjänt.

Inte nåt kreativt kaos

2011-08-23T15:55:00.002+02:00

Från början kallades det "mitt rum" (det var tider, det!). Sen gick det mer och mer över till att kallas "pysselrummet" och förleden "mitt" råkade försvinna någonstans på vägen.

Jag ska plugga på 75% i höst och behöver en bra arbetsplats som ger studiero och de som känner mig vet att jag gillar när det är ordning och reda omkring mig.

Tyvärr verkar inte min dotter vara av samma åsikt. Idag kan vi kalla rummet "kaosrummet". Se bara själva den syn som mötte mig i söndags när vi kom hem efter helgens resa:

Jag tar ett djupt andetag och låter det se ut så där ett tag till innan jag kavlar upp ärmarna och tar tag i det.

Kaosrum it is.

Bröllop på Grinda

2011-08-22T15:57:00.003+02:00

I helgen har vi varit på bröllop på Grinda i Stockholms skärgård. Det var mitt första besök i Stockholms skärgård (nästan) och det verkligen roligt att besöka denna fantastiska sevärdhet. Vädret visade sig tyvärr inte från sin bästa sida så ett av minnena från ön blir fukt. Fuktiga sängkläder, fuktiga festkläder, fuktiga skor, fuktigt gräs...

En promenad på ön ledde oss till Grinda värdshus där vi åt en otroligt god lunch. Lunchen blir en såndär måltid som kommer att hamna i minnesbanken som "åhh, den där grisen jag åt på Grinda! Ahh..." Här syns det vackra värdshuset. Även E-type passade på att äta där just då.

Bröllopet firades i vandrarhemmet. Det var ett av de innerligaste jag varit på och så många vackra ord som sades vid talen, ja det minns jag inte när jag hörde senast. Det blev en tårfylld kväll för många (i positiv bemärkelse).

Här min man och så brudgummen Frippe minuterna innan vigseln. Pirrig men lycklig Frippe. Kul att få dela dagen med!

Dagen för hemresan visade sig skärgården från sin finaste sida. Båtturen hem blev en resa genom svensk geografi när den är som vackrast. Den blev också en resa genom svensk överklasshistoria från förra sekelskiftet.

Jag häpnade över alla helt otroligt makalösa villor som kantade kusterna. Kan inte få in i mitt huvud att dessa troligtvis dessutom bara är sommarbostäder. Sekelskiftesromantik med extra allt när det gäller punschverandor, spröjs, snickarglädje och adirondackstolar vid klippkanten. Oj, oj, oj. Jag tog väl en sisådär sjuttio, hundra bilder på otroliga villor. Här är en:

Efter en mycket trevlig helg slungades vi rakt in i vardag två punkt noll. Tänka ut middag, handla frukostmat, sopa grus i hallen... Ja, just det.

Nu sitter vi tre skolstartade rätt utmattade här i soffan. Ville startade förskoleklass, jag startade en gymansieetta och Ebba startade tvåan på lågstadiet. Trötta, visst. Men alla riktigt, riktigt nöjda.

När man kanske går lite för långt...

2011-08-18T15:43:00.001+02:00

En sak må väl vara att märka tjocksockar, men sonen tyckte att jag gick lite för långt när jag hade märkt hans banan idag.

Bättring, jag lovar!

Onsdag i regn

2011-08-17T20:41:00.003+02:00

Idag har jag suttit i sex timmar och lyssnat på en jurist som berättat allt om skollagen för mig och mina kollegor. Faktiskt inte så tråkigt som man kan tro, men visst, mot slutet gick det inte att hitta en enda skön ställning att sitta på.

När jag kom hem efter den sex timmar långa manglingen råkade jag lägga mig raklång och sen minns jag inget mer förrän Daniel ropade att maten var klar.

Sen några ärenden på stan mellan fem och sex. Vart tog all sommarlovstid vägen när man bara hade tid över till allt?

Ärende nummer ett var en bröllopspresent till det bröllop i Stockholms skärgård vi ska till i helgen. Check.

Ärende nummer två var inköp av ett par (golf-)regnbyxor till mig. Jag tänker att det är billigare att investera i ett par regnbyxor att hålla sig torr i till och från barnens och min skola än att äga en bil att hålla sig torr i. Check.

Sedan försökte jag verkställa ärende nummer tre som var att spontanköpa en golfklubba till min man för 4000 kronor. Det gick inte så bra, trots att jag verkligen tog till flera förnuftiga argument till varför vi verkligen skulle köpa klubban. Jag undrar hur många män som har fruar som försöker övertala dem att köpa nya golfklubbor?

Så var den onsdagen i mitt liv. Den var rätt bra. Hur var din?

Sockar till alla!

2011-08-16T09:51:00.003+02:00

Det känns inte särskilt speciellt eller kreativt eller märkvärdigt att blogga helt vanliga stickade strumpor, men är detta en blogg med garntema, så är det. Här kommer en bild på ett par strumpor som jag har stickat till Ville. Jag tycker att garnet är helt otroligt vackert i sina lilagröna skiftningar.

Jag har dessvärre inte särkilt höga förväntningar på min sons förmåga att hålla reda på sina strumpor, så jag plitade dit hans namn med några stygn på varje socka.

Då ville naturligtvis vår Ebba också ha sockarna märkta och så fick det bli. Hennes sockar fick också en virkad uddkant i rosa mohairgarn och vips blev de drömsockar för en åttaårig tjeja.

Jag har också för första gången stickat en gåva till min man. Han fick också raggsockar, men de blev varken märkta med hans namn eller virkade med uddkant. Ej heller har jag fått honom att posera med dem på en bild.

En makalös lunch

2011-08-14T19:25:00.001+02:00

Imponerad är dagens underdrift när jag ska beskriva den lunchbjudning jag hade äran att få delta i idag. I strålande sol, ute på landet bland ängar och kor och broccoli, fick jag och nio andra kvinnor smaka en fantastisk vegetarisk lunchbuffe där allt skördats från värdinnans täppa. Och som jag åt!

Imponerad var ordet.

Förändringens vindar

2011-08-12T12:10:00.003+02:00

Vi rustar för höst här hemma. Den där bänken vid sjöstranden som jag suttit så mycket vid i sommar, den har vi tagit in i förrådet nu. Garderoberna i stugan är tömda och alla leksakerna är hemma nu. Baddräkter och bikinir snurrar i detta nu runt i tvättmaskinen efter en hård och sandig sommar på barnens rumpor.

Förändringens vindar blåser här hemma. Ville börjar i förskoleklass och med fjärilar i både hans och lite i min mage också gick vi hand i hand till skolan idag för några timmars inskolning. Ebba börjar tvåan (när gick hon och blev så här stor?).

Själv blir jag student nästan på heltid i höst. Jag har beviljats "lärarlyftet" som innebär betalda studier för att bättra på kompetensen. I mitt fall gäller det att jobba vidare på min kompetens som latinlärare. Jag ska studera latin vid både Umeå och Göteborgs universitet på distans hela hösten.

Jag jobbar lite också, men bara 25%, och kommer bla att få undervisa en alldeles ny liten latingrupp. Spännande och roligt!

Mycket roligt står för dörren, men visst känns det alltid lite motigt med förändringar? Det är ju så bekvämt när allt bara är som vanligt. Jag önskar att jag redan hade facit på hur allt kommer att bli. Jag vet att förändringar både innebär nya problem och nya glädjeämnen. Att man utvecklas av allt. Men om jag bara fick veta vilka dessa är! Kontrollmänniskan Anna vill kunna förbereda sig.

I helgen njuter vi dock av de sista lediga dagarna och rustar för kräftskiva här hemma. Många barn och vuxna kommer för att sörpla, äta och dricka.

Sen. Då tar jag tag i vardagen.

Fotoboken med stort F

2011-08-08T16:03:00.003+02:00

Jag är väl sist i världen på att fatta att man ganska enkelt kan göra sin egen fotobok fylld med minnen från fina stunder. Nåväl, jag har fattat det nu och idag levererades min alldeles egenkomponerade fotobok personligen till mig.

Så kul! Så fin den blev! Jag är glad! Jag blev så nöjd!
Så här ser den ut på framsidan:

Här ett av mittuppslagen:

Inför mitt fotoboksskapande läste jag på en del på olika recensioner och fotobokstest. De flesta var eniga: Blurb var det företag som gav mest för pengarna. Så Blurb det blev och visst blev jag nöjd. Det var enkelt att dra och droppa sina bilder till rätt plats i fotoboken, det var enkelt att hantera programmet och man behövde inte ladda hem någon särskild programvara till sin egen dator.

Jag valde inbunden bok med hårda pärmar och glossigt blanka blad. Skulle jag väl satsa på att föreviga semestern så var det lika bra att göra det ordentligt, tänkte jag. Det tog en kväll att sammanställa boken och sedan jag väl klickat på "köp" tog det mindre än tio dagar innan boken levererades av en en levande människa här hemma i vår farstu. Och då hade boken rest ända från USA!

Priset? Mycket facilt. Så pass facilt att jag nog kan garantera att fler fotoböcker blir beställda.

Nästa gång ska jag inte snåla med fotoboksblad. Jag har dödat några fler darlingar än jag egentligen hade velat och med facit i hand skulle jag ha krämat på med många fler fotobokssidor så att alla favoritbilder fick plats.

Nåväl. Fler fotoböcker lär väl beställas. För det här var roligt!

Kramar ur det sista av sommarlovet

2011-08-05T13:30:00.001+02:00

Det gäller att ta tillvara på det sista av sommaren nu. Om överskådlig tid blir det tider att passa, jobb att prestera, korv och makaroner och vardag upp i halsen.

Men nu njuter jag. En stickning i skuggan ackompanjerad av inspirerande böcker och en sommarpratare i en batteridriven radio från åttisex, det skulle kunna vara sämre.

Till salu

2011-08-03T13:40:00.001+02:00

Tre små entreprenörer har startat sin karriär. Kom å köp blåber, de allra godaste! De står vid vägen, öppet hela dagen.

På stickorna igen

2011-08-02T16:04:00.001+02:00

Jag har så smått tagit upp stickandet igen efter ett långt uppehåll. Ett lagom projekt blev strumpor till Ebba. Jag fotade dem nere vid Brännträskets strand, för det är just där jag suttit i solskenet och stickat dem. Nu är nästa strumppar på g.

Att fota med mobilen, som jag gjort här, blir inte alltid så bra. Här är ljuset alltför skarpt och det är svårt när man inte kan ställa in kameran som man vill.

Därför är det riktigt imponerande när man hittar duktiga (och modiga) fotografer som lyckats föreviga stora händelser som tex bröllop med bara en iPhone. Trenden att fota stora begivenheter med iPhone växer. På fstoppers.com/iphone kan du kika på en modeplåtning med nämnda mobilkamera.

Begur: Vi fotar solrosor (med blandat resultat)

2011-07-30T15:45:00.004+02:00

Jag gillar solrosor. Går igång på den mäktiga, vackra skönheten som ger oss så mycket mer än bara fägring. I Katalonien finns mängder av solrosfält och eftersom vi sist fick till en så trevlig familjebild mitt i solroshärligheten (HÄR) så ville jag naturligtvis få till något liknande även denna gång. Det gick sådär.

Vi var ganska trötta efter en hel dag på ett museum. Solrosorna var ganska trötta efter en hel dag utan vatten. Vi hade kört lite vilse och var mer inriktade på att hitta hem än att njuta av solrosfält.

Här, jag, försöker lite irriterat samla ihop skocken. Pannan rynkad, men fast besluten att lyckas locka dit min man som har fullt upp med att läsa karta och försöka lokalisera var vi är och vart vi ska. Barnen trötta, lite gnälliga, runt mina fötter fast de syns inte så bra på bilden.

Sen, ett barn måste kissa och vi passar på att förena nytta med nöje och samtidigt vattna en liten, liten del av solrosfältet. (Kisseriet längst ner till höger i bild). Det andra barnet; det kanske syns, han längtar bort. Men jag är obeveklig. Ska det bli familjebild i solrosfält, så ska det.

Äntligen! Alla på plats. Nu ler vi mot kameran!

Nåja. Reslultatet blev väl sådär. Slokande solrosfält, slokande familj. Ingen bild att direkt bevara till eftervärlden. Vi måste nog tillbaka igen för familjebildsrevansch. Ja det måste vi nog.

Rapport från latsidan

2011-07-26T16:14:00.003+02:00

För... här levs det semesterliv så det förslår. Vi finns mest bara och jag tror nog att det är så det ska vara för att ladda batterierna som bäst.

Vad jag gör då, när jag latar mig? Jo, hör här:

Jag sitter mycket på en bänk vid en norrländsk insjö och tittar på mina barn som roar sig med vatten. Ibland stickar jag strumpor på nämnda bänk, men framför allt är jag närvarande både i nuet och för mina barn.

Nästan varje kväll badar jag i den vedeldade bastun som ligger ungefär 1,5 meter från sjön och sen kastar jag mig i sjön och simmar länge. Jag tror att jag har utvecklat en faiblesse för just kvällsbad och då helst i spegelblankt vatten.

Rätt ofta spelar jag golf också. Antingen i lyxiga dejter med min man, bara vi två och sommarkvällen, eller så tillsammans med två andra sköna tjejer. Då kryddas golfrundan med mycket härligt prat och då och då något bra golfslag. Precis när jag hade tänkt hugga in mitt osänkbara handicap i sten, ja då sänkte jag mig. Hela 0,5 slag, halleluja (obs! ironi).

Sedan har jag också utvecklat något slags mani för målande. Hittills har jag målat en stol och ett skrivbord, en vägg och en anslagstavla. På listan står nu att måla ännu en vägg samt en våningssäng. Jag har också planer på att måla en gungstol solgul.

Så ja, jag har det rätt bra, jag.

Begur: En dag i Barcelona

2011-07-17T22:08:00.002+02:00

Varje gång vi semestrar i Katalonien brukar vi tillbringa en dag i Barcelona. Vi tog bilen in till stan och det kan bli rätt spännande att köra i en så stor stad.
I vanlig ordning lyckas vi alltid välja fel avfart när flerfiliga motorvägar med blixtens hastighet delar sig i just den avfarten vi skulle ha kört ner på... Vi fick köra en vid sväng runt stan innan vi äntligen kom dit vi skulle.

Vi hade stämt träff med Sebastián, en av mina få levande spanska släktingar. Jag skrev om Sebastián och vårt osannolika möte för två år sedan HÄR.

Sebastián har bott i Barcelona i nästan hela sitt liv. Han känner varje vrå av staden och är en fantastisk guide att promenera med i stan. Han älskar sitt Barcelona och lämnar ogärna staden.

Sebastián har under sitt yrkesverksamma liv arbetat som inredare och är passionerat intresserad av antikviteter med japanska träsnitt som specialité. Genom hans ögon får vi se design-Barcelona som det var förr och som det växer fram idag. Trots sin ålder håller han sig fortfarande á jour med all ny inredning i stan.

Han hade tagit med sig fler fina presenter till mig som tex. en mycket kär avliden släktings antika lycko-Buddha, flera fotografier av mina spanska släktingar tagna tidigt under förra seklet, en skiva som min pappa spelat in, ett inramat foto av min gammelfarmor, en tavla som en släkting målat... Jag både skrattade och grät när jag fick dem.

Här en bild på ett vackert fönster i ett gammalt borgarpalats vi besökte.

Sebastián träffade vid ett tillfälle konstnären Dalí när han arbetade i en inredningsbutik och Dalí kom in för att köpa en åsna av trä i naturlig storlek. Sebastián sålde åsnan och följde sedan Dalí till Ritz där han alltid bodde när han var i Barcelona för att där ta emot betalningen för träåsnan. Han berättar alltid att Dalí inte alls var så märkvärdig som han ville ge sken av att vara.

Efter en dag i ett hett Barcelona tog vi bilen tillbaka "hem" och lyckades bara köra fel en eller ett par gånger på den stora motorvägen.

Mera Begur 2011

2011-07-15T11:56:00.003+02:00

Skorna får symbolisera det enkla livet vi levde på semestern. Dagarna flöt sakta fram och vi gjorde precis vad som för stunden föll oss in. Att känna varm sand mellan tårna, promenera på solvarma stenar och känna saltdoften i näsborrarna - det är sommar för mig.

Huset vi bodde i hade pool och det var i den barnen tillbringade den mesta tiden. Utan att någon riktigt vet hur det gick till lärde sig Ville simma. Den ungen klarar vad som helst bara han verkligen vill något. Men han är nästan lite för orädd för det djupa.

Ebba. Nyss uppkommen ur poolen för ett snabbt mellis innan poolen kallar igen. Kaksmulor runt munnen och glitter i blicken. Håret knarrigt som Barbiehår efter fjorton dagars klorbehandling.

Lässommar

2011-07-14T14:02:00.003+02:00

Lässommar, latsommar. Det mesta av min lediga tid har jag tillbringat med en bok i handen. Här kommer en lång men kortfattad rapport av sommarens lässkörd hittills.

Först ut bekantade jag mig med ett nytt författarskap: David Nicholls har gett ut tre böcker på svenska och jag blev kär direkt (i böckerna, alltså inte i David). Tänk dig en blandning mellan Nick Hornby och en romatisk komedi - där har du Nicholls romaner i ett nötskal.

Man läser, man ler, man vill ha mer. Först började jag med På vinst och förlust. Bra bok! Välskriven. Sen klämde jag snabbt En dag och barnen undrade om jag aldrig skulle lägga ifrån mig den bok som kraftigt konkurrerade med dem om min uppmärksamhet. Sist blev det Mitt livs roll, och den kan väl sägas vara den minst lysande stjärnan på David Nicholls romanhimmel, även om den också var en härlig bladvändare.

Utan att du vet om det har du kanske träffat på David Nicholls förut; det var han som skrev manus till tv-serien Kalla Fötter. Jag och Daniel satt som klistrade vid tvn till den serien.

Nåväl. Sen läste jag trevliga, fina och angelägna Drömhjärta av Cecilia Samartin. Den var inte lika fängslande som nyss lästa Señor Peregrino, men skildringen av de två kusinernas relation och livet i en diktatur gick rakt in i hjärtat på mig. Boken levde kvar inom mig länge efter att jag läst ut den.

Sen gick det trögare. Från vaggan till deadline av Robert Gustafsson - gäääsp. Boken kändes så mycket: "Hej Robert, vi på Förlaget vill så gärna att du skriver om ditt liv för då skulle vi tjäna så mycket pengar på det, snääälla, det kan du väl göra?" "Okej då, om jag måste och om jag får fett betalt, då." "Okej!"

Inte blev det bättre när jag full av entusiasm tog mig an så sjukt hyllade Min kamp 1 av Karl Ove Knausgård. Äntligen skulle även jag ligga och sucka "Ohh, så bra. Vilken bladvändare!" Istället ville jag bara somna i min solstol och hittade på så mycket annat som verkade trevligare än att läsa. Som att fritera potatis, till exempel. Något måste vara fel på mig. (P.S. Boken är ej utläst).

Ganska skeptisk började jag så med Borta bäst av Sara Kadefors. Genast blev jag fast och kunde inte sluta läsa. Så bra roman ändå! Kadefors kan verkligen få till en spännande histora på ett enkelt vis som också rymmer många bottnar. Den här boken hade kunnat passa att diskutera i bokklubben.

Sen krävde min New age-ådra näring och med hjälp av Väck din intre helaer blev jag också helare på kuppen. Du kan komma till mig om du har någon krämpa. Jag healar dig! Tänk vilka världar vi stiger in i med hjälp av böcker.

Sist, men verkligen inte minst, har jag läst helt fantastiska och otroligt underbara boken Niceville av Kathryn Stockett. Boken borde nästan få ett helt eget inlägg, så bra var den. Den handlar om rasmotsättningar i 60-talets USA och en värld jag inte tidigare föreställt mig iscensattes i läsningen. Helt tagen efter läsupplevelsen Niceville har jag svårt att ta mig an någon ny roman. Ingen kan ju bli bättre!

Jag läspausar nu i några dagar. Sen, nya tag i böckernas förunderliga värld.

Annas resa: Begur 2011

2011-07-03T22:10:00.003+02:00

Häng med och se några bilder från vår resa till Begur!

Begur är en liten stad (samhälle?) i Katalonien ca tio mil norr om Barcelona. Idag försörjer sig Begurborna mest på turismen, men tidigare var fiske den dominerande sysselsättningen. Flera små stränder i branta vikar ligger som ett pärlband längs kusten och slingriga vägar leder ner till de små smultronställena.

Här en bild på den strand vi hängde mest på. Den heter Aiguablava ("blå vattnet") och har en gång röstats fram till Kataloninens vackraste strand. Jag kan inte annat än hålla med.

Den klippiga omgivningen ger små, små stränder vars vatten ganska fort blir djupt. Men det instängda läget ger små vågor och kristallklart vatten. Ja, ni ser ju hur fint det kan bli.

Jag har aldrig fattat vitsen med milslånga stränder. Själlöst, om du frågar mig, men å andra sidan är jag ju uppvuxen på Ibiza som enbart har just såna här små, gömda vikar till stränder, så jag är väl partisk antar jag.

Katalanerna är i första hand just katalaner. I kanske tredje hand spanjorer... Alla talar katalanska, alla skyltar är på katalanska, och den katalanska flaggan vajar överallt. Spanien är nog kanske bara ett bihang till Katalonien?

Själv är jag nog också mycket mer katalanska än spanjorska. Jag har vuxit upp med de katalanska värderingarna och är helt klart färgad. Men varför inte? Katalanerna har ju om inte annat det bästa fotbollslaget ;) Katalanskan talar jag fortfarande, det språket talade jag innnan jag ens lärde mig svenska (11 miljoner talar katalanskan, så tom svenskan ligger i lä där).

Här på bilden, en stor och två små katalaner under den ståtliga flaggan:

Vi står högst uppe i ruinerna av en medeltida borg som syftade till att spana efter pirater på Medelhavet. På promenaden upp till borgen mötte vi Keira Knightley - jo, det är sant! Hon längtade väl tillbaka till lite piratomgivningar sen inspelningen av Pirates of the Caribbean...

Och nej, jag är inte gravid. Det bara ser ut så. Jag vill påstå att det är vinden som tagit tag i min blus och inte alls rsultatet av för många coca-color, aiolimackor, G&T´s, kryddiga korvar, glass, efterrätter, friterad mat och en massa annat gott jag den senaste tiden tryckt i mig.

Att vakna till den här utsikten...

2011-07-01T15:01:00.001+02:00

...de senaste två veckorna har väl känts helt ok, om jag får säga det själv.

Nu är vi hemma efter två underbara veckor i Begur i norra Spanien. Fler bilder och reseberättelse kommer snart här på bloggen!

Skolfröken på grönbete

2011-06-15T19:12:00.002+02:00

Så här glad var jag idag när jag hade jobbat min sista dag för det här läsåret. Nu stundar en lång och förhoppningsvis mycket härlig sommar framför mig. Jag tycker att den redan bådar gott.

Trots att inte sommaren pågått särskilt länge har jag redan samlat några härligt somriga minnen i min "minnessamling" (som Ville brukar säga).

Här är två:

I lördags när det var så otroligt varmt här åkte vi till stugan för att övernatta. Det var överjordiskt varmt i vår sovstuga, så sedan barnen hade somnat gick Daniel och jag ner till sjön som låg helt spegelblank i kvällssolen. Det var inte ens iskallt jobbigt att sjunka ner i vattnet. Vi simmade länge i den ljumma sjön.

Igår träffades jag och två vänner på ett glas vin på en uteservering i stan. Kvällen var kanske inte särskilt varm, men vackert solig och med lite infravärme och senare en filt över benen gick det att sitta ute hela kvällen. Efter mycket skratt och prat och några drinkar cyklade jag hem med påfyllda energireserver.

(Kvällens klassiker: Bartendern ställer fram tre drinkar åt oss och upplyser om att "det är herrn där borta som bjuder". My god. Händer inte sånt bara i filmer?)

Nu blir det semestertempo även här på bloggen. Det blir sparsammare uppdateringar och kanske långt mellan inläggen. Faller andan på blir det något inlägg och om det inte blir det, så är det nog för att jag ligger i en solstol och betar av min bokhög.

Glad sommar önskar jag alla mina bloggläsare!

Mera från tidningen

2011-06-13T18:11:00.001+02:00

I lördags publicerade Piteå Tidningen en artikel om det uterum vi har på vår gård. Vill du läsa mer så klicka HÄR!

Kanske det kan inspirera någon?

Saxat

2011-06-12T14:48:00.003+02:00

Det är inte alla förunnat att ha en egen granne som:

1. Varje dag läser Svenska Dagbladet.

2. Klipper ut lämpliga artiklar åt undertecknad som är särsklilt anpassade efter ens intresse-/kompetensområden.

3. Travar upp med urklippen hem till oss och överlämnar dem personligen.

4. Visar på anmärkningsvärda passager i texten.

I veckan ska jag ligga i min hammock och läsa "Spansk litteratur tar itu med inbördeskriget" (SvD 21/5 2011) och "Julius Caesar västerlandets andlige fader" (SvD 3/6 2011).

Den röda väskan

2011-06-11T12:55:00.003+02:00

Jag hade en idé om en väska. Den skulle vara röd i lite kraftigare bomullstyg. Den skulle passa mina behov perfekt. Den skulle vara billig och jag skulle göra den själv. Så här blev den.

Storleken: Lite större än "Gudrun Sjödén-tygkasse-formatet". Sköna handtag som hänger bra på en axel. En stor ficka på sidan för sånt som det inte gör så mycket om man tappar bort eller sånt man snart ska använda igen. Kanske en tidning, eller så kan man släppa ner cykelnyckeln där när man bara ska göra några snabba ärenden på stan. Då hittar man dem snabbt sen när man ska hem igen.

Jag tyckte väskan var fin som den var egentligen, men när jag hittade några filtblommor i sylådan sydde jag fast dem på sidofickan. Nu vet jag inte om jag tycker att den blev finast med eller utan filtblommor. Stilen på väskan ändras från stilren (tråkig?) till gullig. Vad tycker du? Med eller utan blommor? Lämna gärna en kommentar med din åsikt!

Bäst av allt är ändå insidan av väskan. Här ryms matlådan, jobbpapper, nycklarmobilplånbok, läppglanset, sjalen man tagit av sig när man blivit för varm, extra vantar för mig som är så frusen... etc. Väskan har en ficka med två fack och en nyckelrem så att man bara kan hala upp nycklarna snabbt och inte behöver famla bland all bråte som man faktiskt alltid lyckas ha med sig.

Tyget köpte jag nytt eftersom jag hade en så klar bild av hur tyget skulle vara. Fodret och ficktyget är stuvbitar jag hade hemma.

Nästa syprojekt blir små börsar eftersom jag ska träna på att sy dragkedjor snyggt.

Alldeles nybakad...

2011-06-10T14:30:00.002+02:00

... före detta ettagluttare. Idag var det skolavslutning för vår Ebba och inte ett enda av mammans ögon var torrt när alla skolans ettor sjöng in sitt sommarlov.

Ville tyckte att vi skulle gå ut och fira att han nästa år börjar förskoleklass och detta vi gjorde. Vi firade med en mjukglass på stan och ett besök i leksaksbutiken. Nu ligger vi lojt i skuggan och flämtar. Termomentern visar 31 grader!

Sommarhögen

2011-06-08T20:55:00.001+02:00

Alltså, undrar om tio böcker verkligen räcker???

Nä, ärligt talat -jag har faktiskt två till som jag väntar på på Akademibokhandeln sen ska jag väl vara tillgodosedd ett bra tag.

Ambitiös hög? Räkna med att en eller två är dåliga, en eller två så bra att jag slukar dem snabbt, någon blir glömd vid en poolkant... etc.

En liten bokpärla

2011-06-06T21:39:00.003+02:00

Vår bokklubb träffades ikväll igen och som vanligt hade vi en mycket trevlig kväll tillsammans. Den bok vi hade läst var Señor Peregrino av Cecilia Samartin. Boken var ett "wildcard"; vi valde den i all hast och författaren var helt okänd för oss. Ofta blir bokchansningar rätt dåliga och bjuder på taskigt språk och förutsägbar intrig, men den här romanen blev en riktig hit, tyckte de flesta.

Boken handlar om Jamilet, en mycket vacker ung flicka i femtitalets Mexico som föds med ett otroligt stort och skrämmande födelsemärke som täcker hela ryggen. Hennes liv präglas av märket och många blir rädda för henne, vilket leder till att hennes liv blir rätt isolerat. När hennes mamma dör flyttar hon till sin moster i USA där hon får arbete på ett dårhus. Där lär hon känna den märklige Señor Peregrino, en gammal man hon snart får en speciell relation till.

Det här är en romanpärla som förtjänar mer uppmärksamhet än den fått. Berättelsen är välkomponerad och slutet ger fantasin lite olika valmöjligheter - vi tolkade slutet lite olika i gruppen. Språket är välskrivet och karaktärerna både levande och intressanta. Boken är helt enkelt en fullträff och den perfekta sommarläsningen. Läs!

P.S. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan boken filmatiseras - kom ihåg var du läste det först!

Adlibris Bokus

Kanske Norrlands vackraste golfutsikt

2011-06-05T22:27:00.001+02:00

GeoTagged, [N65.31368, W21.50968]

Jag premiärgolfade ikväll. Försommarkvällen visade sig från sin vackraste sida och jag och min pappaPH njöt av 18 hål i kvällssol. (För den som förstår sig på, och dessutom tål lite skryt, kan jag berätta att jag bl.a. slog en drive på 190 meter.)

Bilden är tagen vid femte hålet på Piteå golfklubb, ett hål med makalöst vacker utsikt över Nördfjärden.

Nu tar jag en Ipren och går och lägger mig. 18 hål, en 3,5 timmars golfrunda, det känns i otränade golfben...

Operation Inspiration

2011-06-02T08:51:00.004+02:00

Efter veckor utan pysslande tog jag mig i hampan igår. Jag mår ju som bäst när jag får greja med kreativa saker och inledde kraftfullt "Operation Inspiration" här hemma. Steg 1 blev att låna hem en stor hög med böcker från biblioteket som handlar om garn, tyger, virkning, sömnad, etc. Ebbas och jag satt länge och bläddrade och inspirerades.

Steg 2 var att återta mitt pysselrum, som oftast mest liknar ett slagfält av pappersklipp, utströdda paljetter, glitter, tandpetare, glömda limpistoler... Allt i en salig röra som Ebba och hennes kompisar ambitiöst kokat ihop. Jag plockade och städade och spände stränga ögon i barnen och sa att här ska mamma sy!

Se, vilken ordning nu:

Sen fram med tyglådorna jag inte öppnat på minst det senaste året. Jag gjorde flera fynd jag inte mindes att jag hade!

Sen dra fram lite tyger, lägga ihop färger och mönsterkombinationer, tänka, tänka, tänka, se, fundera, fantisera kommande projekt... och ja,

jag tror att Operation Inspiration lyckades. Kvällen slutade med att jag satt uppe länge och pysslade med tyger, lät pulsen gå ner och hade allmän terapistund för mig själv. Nu har jag flera projekt som fortfarande är i sin linda, men som snart ser dagens ljus.

Dagens utmaning blir nu att försöka checka in oss alla online hos Ryan Air. Väldigt okreativt och synnerligen pulshöjande. Önska mig lycka till, för det kan nog behövas!

Glimtar från eftermiddagen

2011-06-01T19:18:00.002+02:00

Efter jobbet idag klarnade himlen upp och det blev en sån där underbar vår? försommar? -eftermiddag som man tycker att juni gott kan bjuda på, särskilt när maj visat sig från en rätt ogästvänlig sida. Istället för att städa vårt badrum som i sanning var en sanitär olägenhet gick jag ut i trädgården med kameran.

Följ med och ta en titt med mig!

Här syns vårt "fågelbad för halloweenfåglar'":

Det ryker, sprutar lite vatten och lyser i mörker - härligt kitschigt och mycket, mycket trevligt att titta på. Dessutom något som alla måste stanna till och titta på och prata om - ett mycket socialt halloweenfågelbadfenomen, helt enkelt.

Sen en bild på en av mina favoritblommor; lungörten. Så söt och anspråkslös med sina blyga blommor och kalasigt prickiga blad. Lungörten är en trogen vän som klarar att man inte bryr sig allt för mycket om den. Sen så blommar den ju så snällt så här tidigt på säsongen, när man som allra ivrigast vill ha liv i trädgården.

Min rabatt på baksidan av huset har stått helt övergiven i två års tid. Den fick en välbehövlig rensning förra helgen. Döm om min förvåning när jag hittade ett fågelbad i rabatten som jag hade glömt att jag hade. Det var med andra ord på tiden att röja i den rabatten. Fågelbadet syns suddigt i bakgrunden. I förgrunden: tja... nåt grönt som jag inte tror är ogräs...

Från år till år hinner jag glömma hur rofyllt jag tycker att det är att få betrakta trädgården och pyssla lite opretentiöst i den. Jag vill inte kalla mig trädgårdsmänniska, för en sån, i mina ögon, är en sån som rensar och skottar och kan saker om perenner och ettåringar och anlägger rabatter och små stigar och allt möjligt. Men kanske en trädgårdsnjutare, det kanske är en sån som jag...?

Läst x 3

2011-05-30T19:13:00.003+02:00

Som jag har läst den senaste tiden! Jag har varit helt uppslukad.

Dels har jag läst Gargoylen av Andrew Davidson. Den handlar om den framgångsrike porrstjärnan som råkar ut för en bilolycka och överlever, men blir helt sönderbränd. Romanen är en annorlunda och färgsprakande kärleksberättelse breder ut sig över tid och rum och spänner över sjuhundra år. Mina tankar går till romanen Den vidunderliga kärlektens historia, som jag läste för mycket länge sedan. Bokens slut är spännande och mångbåttnat och man kan tolka det på flera vis.

Totalt fängslad blev jag av (fakta-) böckerna Själarnas resa och Själarnas öde av forskaren Michael Newton. Han har forskat i vad som händer i "livet" efter döden och menar att vi alla har flera levda liv bakom oss, att våra själar genomgår ständig utveckling och att livet efter döden är en mycket behaglig vistelseort präglad av ljus, kärlek och harmoni.

Man kan ha mycket delade meningar om dessa fakta, men jag väljer att hålla sinnet öppet och låta mig fascineras av dessa märkliga och mycket, mycket intressanta tankar. Vill du veta mer om böckerna? Fråga mig! Jag kan tala länge om dem.

Ja, som jag har läst den senaste tiden. Mindre har det blivit att handarbeta. Sedan i påskas har jag inte haft ett uns inspiration till kreativa projekt. Garnet har fått vila och kanske i och med att jag själv får vila lite, kommer kreativiteten tillbaka. Jag längtar efter att få se mitt pågående vantprojekt klart och faktiskt finns det flera oförlösta sydda projekt inom mig. Att virak aknske jag vågar mig på snart. En liten filt skulla jag älska att få virka. Snart i en blogg nära dig, kanske!

Men först ska jag bara vila mig i form lite mera. ...och läsa några böcker till.
Alibris Adlibris Adlibris Bokus Bokus Bokus

Lördag i trädgården

2011-05-28T18:36:00.000+02:00

Det blev som jag hade hoppats; blåsten upphörde och jag vågade mig ut i trädgården för diverse utefix idag. Jag har beskurit (eller kanske mördat?) våra silverpilar, rensat i rabatter, krattat lite, planterat samt befunnit mig på handelsträdgårdar och köpt så många jord- och kogödselsäckar att bilens bakdel nästan släpat i marken. Jag har hört att kogödsel är vägen till trädgårdsfrälsning och de frodigaste tomatplantorna och vem är jag att ifrågasätta detta? Kogödsel is the shit, helt enkelt.

På bilden - jag i torsdags. Ebbas åttaårsdag och hon invigde sin nyfådda lilla kamera. Jag poserar i mitt växthus, den del av huset jag just nu gillar allra mest. Varje dag sitter jag en stund på den rosa pallen och filosoferar över livet och de små plantornas tillväxt.

Nu känner jag mig härligt mör i kroppen efter en dag i trädgården. I morgon hoppas jag kunna fortsätta.

Helt sjukt

2011-05-27T21:42:00.004+02:00

Det har varit en helt sjuk vecka. Dels har jag varit sjukt trött - jag har sovit varje ledig stund jag stulit till mig, dels har jag haft sjukt mycket att göra. Att vara lärare i maj månad är inte det lättaste. I onsdags rättade jag sextio prov på ett bräde och sen visste jag knappt vad jag själv hette längre. Krydda det med bedömningar, bedömningar, bedömningar och en läskig makt över unga människors sköra framtid och resultatet blir en hålögd lärarinna som fräser åt sina barn när hon egentligen bara vill finnas där och krama dem.

Som grädde på moset har vi i veckan firat vår Ebba som fyllde åtta år i torsdags. Ikväll hade hon kalas för femton små gäster och om man fgrågar henne själv så var det det roligaste kalaset hon någosin varit på. Vi är rörda och glada över vår underbara åttaåring som faktiskt är för bra för att vara sann.

Nu ska allt bara få lugna ner sig. På jobbet är det värsta gjort och nästa vecka blir kort. I växthuset spirar både majs, tomater, gurka och en massa olika kryddväxter. Och idag när jag körde hem från jobbet såg jag att ju häggen redan börjat blomma. Det finns hopp om livet efter detta.

I helgen hoppas jag på att den vind som hållit mig inomhus hela veckan ska lugna sig så att jag får pyssla lite ute i vår trädgård. Jag skulle tycka att det vore härligt att sköra och beskära lite ute. Kanske lasera vår paviljong eller olja in ett däck?

Som Bamse

2011-05-23T18:13:00.003+02:00

Vi läser mycket Bamse här hemma nu. Efter att ha läst X antal nummer har jag slutligen börjat identifiera mig med den gulbruna björnen i halvcoola hängselbrallor.

Men lyssna här, är det inte en otroligt bra devis att leva efter, att vara snäll med alla, även de som inte är snälla mot en själv?

Sen tänker jag också att om jag bara får mig min dunderhonung (bildligt talat), då kan jag bli hur stark som helst.

Bamse säger också att om många små hjälps åt så kan göra mycket. Och att om man är väldigt stark så måste man vara väldigt snäll.

Jag dryftade detta med en vän. Hon tyckte att det nog låg något i resonemanget.

Virkisarna!

2011-05-22T17:13:00.002+02:00

Att sätta en bok som handlar om något virkat i händerna på mig kan inte bli annat än rätt. När boken om Virkisarna landade hemma hos oss kastade jag och barnen oss över den (mina barn är ju också rätt indoktrinerade på att det här med virkat är kul).

Boken handlar om de tre virkisarna elefanten Elvira, zebran Zelma och lejonet Leon som är bästa vänner. När de ska fiska får en av dem en märklig fångst som visar sig kunna uppfylla önskningar... Hur boken slutar berättar jag inte, men jag kan hinta om att det slutar mycket, mycket trevligt.

Boken är fylld med ursöta bilder av virkisarna och vi kan inte annat än älska dem. En bok att bli glad av, helt enkelt. Författaren heter Jessica Gow och HÄR är länken till förlaget.
AdLibris Bokus

Dagen idag

2011-05-20T12:26:00.001+02:00

Jag inledde denna soliga fredag med en stunds meditation. Sedan dammsög jag huset (märkligt lugn efter meditationen) och till sist satte jag mig i mitt växthus med en kall cola i handen medan jag betraktade hur de nygrodda fröna sträckte sina ljusgröna blad mot himmelen.
Det kallar jag bra start på dagen!

Efter arbetsdagen tänker jag göra ingenting tillsammans med min familj. Hur ser din fredag ut?

Skuggan

2011-05-15T17:12:00.001+02:00

Lite som det fallfärdiga skjulet, det är jag nu. Lite skruttig, rätt vind och förhållandevis lätt att knuffa omkull.

Kroppen värker diffust och jag går som genom sirap.
Det är över fyra år sedan jag drabbades av min utbrändhet. Under en lång och kämpig resa har jag sakta tagit mig dit jag är idag - men förfarande följer sjukdomen mig som en skugga jag inte kan springa ifrån. Vissa dagar står solen högre och skuggan syns knappt, andra dagar, när solen står lågt, blir den till och med längre än jag själv är.

Gemensamt för alla dagar är att jag varje gång blir lika förvånad över att den fortfarande finns där. Själv tycker jag att jag har gjort slut med den för länge sedan, men den följer mig likt en svartsjuk älskare som vägrar släppa taget. Jag har ju gått vidare, kan du inte fatta det?